Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GRÖNE RIDDAREN.
7
»Intet! Hau grep blott häftigt efter klenoden, som om
han velat gömma den, men så log han och lät den vara,
liksom hade han tänkt, att det nu mera gjorde honom det
samma, om främmande blickar finge se den eller icke.
Nils kastade härunder en forskande blick på munken,
som tillade:
»Riddarens stund är kommen... han lefver icke till
kvällen!»
Nils höll fortfarande smaragdhjärtat i sin hand och såg
på sin ’moders namn, hvars guldbokstäfver lyste med en
förtrollande glans och drogo honom med sig långt bort, där
barndomslifvet utbredde för hans blickar sina blomsterrika
ängder, lika gröna som smaragden i hans hand, och där
han såg sin moder le åt hans och hans syskons lekar. Det
ljufva minnet är ock en sol, som midt i sorgen kan upplysa
en människas anlete, och öfver Nils Stures sorgfulla drag
spred sig ett glädjeskimmer, som bröt sig i ett uttryck af
det innerligaste vemod.
Just då slog den sofvande upp sina ögon, sakta, tyst,
undrande, och blicken föll på Nils och på smaragdhjärtat,
och den gamle log därvid, utan att yttra ett ord.
När Nils såg upp, mötte hans drömmande blick
riddarens, och ett ögonblick förgick, innan han märkte, att denne
betraktade honom. Då släppte han hjärtat och sade:
»I hafven sofvit godt en stund, riddare!»
»Hvi skulle jag ej det, när I hållit riddarvakt?»
genmälde den gamle och tillade, »I skolen hafva tack därför,
Nils, min stund är kommen, jag känner det väl, och det gör
mig godt att hafva eder hos mig, så kan jag föra hälsningar
med mig till din moder! Det är Herrans nåd, att jag så
skulle få dö ... äfven eder närvaro, fromme fader Andreas,
är en nåd af Herren ... Jag dör dock icke af förgift, som
eder gamle herre, ärkebiskop Olof, gjorde.»
Nils såg på den gamle gråbrodern, hvars bleka, aftärda
ansikte blickade fram under munkhufvan med ett par flammande
ögon. Han nickade jakande till riddarens tal, som ville han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
