Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
NILS BOSSON STUBE.
Sture. Jag beslöt att pröfva, om riddaren kände mig, men
han gjorde det ej, och så berättade jag för honom om mina
strider mot turkarne, men vidtalade Bartel att förtälja, huru
som riddar Fjalar varit om bord på hans fartyg och
drunknat på öfverresan från Lubeck till Kalmar, hvarjämte jag gaf
honom mitt svärd, att lämna åt riddar Sven som ett minne.
Riddaren råkade i raseri, när han fick underrättelsen, och
svor förfärliga eder öfver den stackars priorn i St. Karin.
Dock hade åren redan gjort sitt till att lugna hans sinne,
och när Bartel ytterligare framförde till honom min sista
hälsning, att jag själf vidtalat priorn om allt, lät han vreden
mot honom fara.»
»Det var icke då, min morfader drog till det heliga
landet och vann guldkedjan?»
Riddaren skakade på hufvudet och vinkade åt munken
att gifva honom af den välgörande drycken,
»Nej, nej ...det var långt dessförinnan!» sade han
därefter.
»Jag känner något till detta!» yttrade Nils, »en af mina
svenner, som varit i Herman Bermans tjänst, har berättat för
mig om Rodenbergs död i lägret utanför Söderköping och hvad
han sade eder på sin dödsbädd. Han har allt sedan dragit
misstankar, att I icke varit den I hafven gifvit eder ut för
... Så har ock Hollinger ...»
»Den glade Hollinger ...! Du har godt folk omkring dig,
Nils, det har ock varit en källa till glädje för mig!»
»Och nu, just nu, öfvergifver mig den bäste af vänner,
som jag, Gud bättre, varit färdig att anse för min fiende...
och I öfvergifven mig i samma ögonblick, som I med edert
lif räddat mitt!»
»Den bästa död, Nils», sade Fjalar, »att få dö för min
Karins son ..Ack, för dig och din lycka har jag vågat mera
än lifvet! Men det har varit min lust att se och följa dig ...!
Jag tog munkkåpan på för att kunna vara både hos dig och
vid konungens hof, när du skildes därifrån och jag måste
vara litet hvarstädes. Och du har aldrig svikit mina för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
