Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
NILS BOSSON STUBE.
ligheter. Hans hjärta sammanpressades, och han fattades af
en ängslan, som gränsade till förtviflan.
Men vårliga vindar fläktade honom till mötes, ju mera
han aflägsnade sig från staden, och lärkorna sjöngo högt
under sky. Det var en dag, så full af frid och njutning i
naturen, att den tvang sig på det dystraste lynne, smög sig in
liksom solstrålen genom den minsta lilla springa och gjorde
åtminstone sitt bästa för att sprida ljus och värma och
klarhet där inne. Ljust blef det väl ock till slut i Nils Stures
själ, men ett ljus, som kunde liknas vid en af de
mellan-färger, hvilka uppkomma, när tvenne hufvudfärger flyta
tillsammans med lika styrka. Det var hvarken rödt eller gult
eller blått, utan violett eller grönt. De dystra känslorna bröto
sig mot de ljusa och bildade ett vemod, som hotade att
öfvergå till det djupaste svårmod.
Det var hans verk, att konung Karl skulle återkomma,
men om han därmed skulle hafva beredt sitt land mera skada
än gagn, hvad återstod väl för honom att göra? Uppträda
mot konung Karl . . . han bortvisade med afsky en sådan
tanke, — förena sig med honom ... det var lika svårt, och
hvem kunde bättre än han känna, huru långt denne konung
i sitt vankelmod och sin svaghet kunde gå.
Den tanken började till slut med makt utveckla sig till
klarhet hos honom, att han borde hålla sig på afstånd från
så väl konungen som dennes motståndare, tills sakerna själfva
finge afgöra hans plats i den kommande striden.
Yid Litslena kyrka höll han stilla. Ingen af hans
svenner hade under vägen tilltalat honom. De insågo, att den
gröne riddarens död gått honom djupt till sinnes, och de
vördade hans sorg, så att de därför iakttagit tystnad. När de
nu sågo honom hålla stilla och icke rida vägen fram förbi
Ekolsund, utan sitta försänkt i tankar,’liksom hade han i
sinnet att taga af åt vänster, då det naturligtvis gällde
hemmet, förundrade de sig, men sade icke heller nu något.
Då kom Sten Sture framsprängande på vägen från
Ekol-sundshållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
