Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
NILS BOSSON STUBE.
blifva hans fränka öfvermäktig. »Hvad har väl inträffat,
kära hustru ... Yi glömma i återseendets glädje den olycka,
som drabbat våra närskylda!»
Detta spörsmål ledde samtalet in på ett annat område,
och både Brita och Iliana redogjorde ömsom för alla, äfven
de minsta, omständigheter rörande denna händelse.
»Hon stod just här», sade Brita, »när vi skildes på
morgonen. Hon var något sorgsen i hug, som jag kunde tycka,
och hon längtade ut i skogen att höra vallhornet, där du vet,
som ekot är starkt... Ack, jag minnes väl, hur mången gång
jag själf satt där vid randen af hällen och band krans efter
krans af de små blommorna, allt medan gamla Marit blåste
på sin lur i skogen.»
Hennes blick for med ljuft svärmeri öfver den vackra
landskapstaflan, som utbredde sig framför fönstret, där de
befunno sig, och fru Iliana klappade henne vänligt på handen.
Äfven hon mindes väl Marits lur och falken grå, den
tjufaktiga fågeln, som dock hade sin härskarinna i så troget
minne, att ban högt ifrån skyn slog ned på hennes axel, när
hon lockade honom, äfven efter en längre tids skilsmässa.
»Nå väl», fortsatte fru Brita, »stolts jungfrun gick . ..
gick ensam, oeh kom aldrig mera åter.»
Unga iögeborg, som stod bredvid sin syster, grät högt
vid dessa ord och kunde knappast blifva lugn, fast riddaren
tog henne och satte henne bredvid sig på bänken i den djupa
fönstersmygen, där äfven Brita och Iliana togo plats.
»Sörj icke, Ingeborg, vi skola nog komma tillrätta med
saken!» tröstade Nils.
»Kommen I icke’ i håg, herr Nils», stammade flickan,
medan tårarne pärlade ned utför de fina, af räddhåga
dödsbleka kinderna, »kommen I då icke i håg jungfrun, som skulle
sig till ottesången gå ... och kom i. berget in? Hon höll mig
så kär, den väna konungadottern ... ack, om jag fått
försvinna i hennes ställe . .. och nu kommer hennes fader,
konungen, hem, säger man, och så är hon borta ... det är sorg
ofvanpå sorg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
