Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
NILS BOSSON STUBE.
dåren, han har anträdt en pilgrimsfärd, hvarifrån han icke
skall återvända . .
»Tänker han då, som gamle kung Olof Tryggvason, efter
hvad sagorna förtälja, sluta sina dagar som ensittare i det
heliga landet?» sporde Brita, utan att det ringaste tänka på,
det Nils kunde hafva en djupare mening med sina ord.
Men när hon såg upp på sin man, märkte hon dock, att
hans ord inneburo något annat än en vanlig pilgrimsfärd.
»Heliga Guds moder... är han död?» utropade hon, och
hennes röst uttryckte lika mycken sorg som bestörtning.
Det gifves vissa naturer, som tyckas vara -oförstörbara,
oåtkomliga för de vanliga växlingarna i människolifvet, och
till dessa hade den ädle riddar Fjalar Ormsson hört. Sådan
som han gick på Penningeby, sådan hade fru Brita sett
honom, allt sedan hon var en helt liten flicka och satt på
faders och moders knä, och aldrig var han annorlunda hela
tiden igenom, förr än nu mot slutet, då han någon gång var
ensam med barnen. Då hade han haft ett helt annat
utseende. Det egna, stundom hånfulla leendet var då försvunnet,
och ur hans öga strålade så varm kärlek ned öfver de små,
att det alltid gjorde hennes hjärta godt att se därpå.
När hon nu fick närmare lära känna honom och med sin
kvinnliga mottaglighet för hjärtats djupare känslor såg honom
af kärlek försaka sin kärlek och sitt lifs lycka och, oaktadt
allt det bittra, som världen räckte honom att dricka i rågadt
mått, förblef sin ed och sitt löfte och sin kärlek trogen, då
greps hon af en beundran, som gränsade till vördnad, och
det göt sig kring hans minne ett skimmer af helgonhöghet.
Men Nils berättade vidare om hvad den döende riddaren
sagt till honom på sitt yttersta om konung Karl och om
honom själf och om det gemensamma fosterlandet.
Brita satt stum därvid. Hon blott såg på sin man, utan
att kunna finna ord för de tankar, som föddes i hennes själ.
Månen lyser på vattnet, och du ser, huru vågorna glittra,
och du fröjdar dig däråt. Men solen lyser på samma vatten;
silfret blir guld, brinnande, flammande guld, och ditt öga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
