Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
NILS BOSSON STUBE.
därifrån... Och det kan du tro, att hade icke herr Nils
varit, så hade aldrig en man gått öfver älfven och långheden
för ärkebiskopens och biskop Kettils skull!»
Det var naturligt, att denna förklaring öfver Nils Stures
uteblifvande i konungens sista afgörande strid mot
ärkebiskopen på långt när icke skulle tillfredsställa konungen. Det
lät fast otroligt för herr Nils själf, när hans vän, herr Sten
slutligen kom med berättelsen om hvad som timat, huru
mycket mer skulle då icke konungen finna det osannolikt och
otroligt, att hans bud icke kommit riddaren till handa. Dock
var det icke med bitterhet han tänkte på Nils Stures
uppförande vid detta tillfälle. Tvärt om fann han det lätt
förklarligt, ehuru på helt andra grunder. Han tänkte nämligen
på sitt eget förhållande till mannen, huru många gånger och
hur djupt han kränkt honom, och det var väl knappast
tänkbart, att allt detta skulle eller kunde glömmas så med ens,
helst som konungen visste med sig, att han ännu hade en
skuld till Nils Sture, som var ogulden.
Allt detta var dock saker, som bergsmannen icke kunde
känna, och som konungen icke kunde i samtalet med honom
vidröra. Karl fäste sig endast vid den värma, som uttalade
sig i den gamles tal och hela väsen, lämnande åt sitt värde
hans villfarelse i afseende på Nils Sture.
»Det är godt och väl», sade han. »Och för hvad I nu
hafven gjort mig och riket, skolen I hafva tack af mig, så
länge I lefven, och heder och ära så länge, som män i
Sverige minnas en tapper handling!»
En hirdsven kom i det samma inskyndande och
underrättade konungen, att höfvitsmännen för svenska hären voro
komna om bord.
Konungen tryckte då ännu en gång den ärlige
bergsmannens och hans sons händer, satte hjälmen på sitt hufvud
och gick upp på däck, åtföljd af Klas Lang och ett par andra
höfvitsmän. Sist följde gubben Bengt och hans son.
Det var herr Krister Bengtsson, herr Ivar Gren och
höfvitsmännen för dalkarlarne, Hans Djekn, som ankommit, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
