Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
NILS BOSSON STUBE.
männen. Tåget gick öfver Järntorget till Svartbrödraklostret
och vidare gatan fram till Stortorget och den nu varande
Storkyrkan eller »bykyrkan», som hon då kallades. Utanför
Svartbrödraklostret höll konungen stilla, som om han ämnat
stiga af eller kalla till sig någon af bröderna i klostret.
Herrarne, som sutto omkring honom, och äfven en stor del af de
öfriga åskådarne, hvilka med fröjderop följt konungen ända
från lägret, förstodo fullkomligt, att det var tanken på den
här förvarade skatten, som kom konungen att hålla stilla.
Själf var han i okunnighet om, att konung Kristian, medan
han var herre i Stockholm, låtit borttaga och afföra till
Danmark de sju af guld och silfver och ädla stenar fyllda
kistorna, som han där lämnat i förvar åt doktor Petrus Laurentii.
Allt det, som konungen fört med sig, när han drog ut
af riket, hade han lämnat som lån dels till staden Danzig,
dels till konung Kasimir i Polen, så att de skatter, hvilka
han lämnat i Svartbrödraklostret, voro de enda medel, han
nu hade att förfoga öfver, utom den penningesumma, hvilken
myntmästaren i Stockholm hade att till honom utlämna.
Icke under därför, om konungen med en viss oro såg upp
till fönstren i det mörka klostret.
Till följd af sorlet och de ihållande ropen af folket samt
den uppmärksamhet, konungen egnade åt enskilde män, -så
fort han tyckte sig känna någon, hade han icke hört, att det
ringde i klosterkyrkan. Men nu, när han stannade, träffade
ett doft, högtidligt, djupt klämtslag hans öra.
»Hvad!» sade han till herr Krister Bengtsson, som red
honom närmast, »det låter som en klämtning för död man,
en själaringning, och i dag menade jag, att Stockholms klockor
borde ringa till min ära.»
Herr Krister kunde ingenting upplysa, men en borgare,
som stod helt nära invid, tog sig dristigheten uppå och steg
fram till konungen.
»Det är själaringningen efter doktor Petrus Laurentii,
herre konung I» sade han. »Han dog i dag på morgonen.»
Konungen bleknade plötsligt, men nickade vänligt åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
