Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faran utvecklar sig.
79
därmed tystnade äfven hotet att tillfoga honom den dödliga
skymf, hvarom konungen talat.
»I talen godt för eder broder, Filip Axelsson, men en
rånsman gifver jag aldrig min dotter, där hafven I mitt svar!»
»Men detta skall aldrig kunna bevisas, konung Karl!»
yttrade Filip, uppmuntrad af konungens ord. »Lättare skall
det blifva för mig att bevisa, det de, som hafva sagt sådant
om min broder, äro fräcka lögnare.»
»Förvärra icke saken!» tog konungen åter till orda med
hela den förra strängheten i blick och röst, »saken är
bevisad och lika viss som det svar, jag nu för andra gången
gifver eder: till en rånsman gifver jag aldrig min dotter! Där
kunnen I fulleligen rätta eder efter.»
Därmed vinkade konungen till sig ett par af de andre
herrarne, men ännu dröjde herr Filip och tycktes icke vilja
nöja sig med det svar, han fått. Konungen såg frågande på
honom.
»År detta edert sista ord, konung Karl?» sporde riddaren.
Det låg något i den ton, hvarmed frågan uttalades, som
liknade hot, och det flammade till i konungens öga, men han
hejdade sig och lät ej sin vrede komma till utbrott.
»Det är mitt sista!» sade han, och så aflägsnade han sig
jämte de andre herrarne in i det inre rummet.
Dyster i hågen lämnade Filip Axelsson konung Karl.
Det var ej nog med, att hans broder fått sin begäran
afslagen, utan skymf hade blifvit fogad därtill, och den
ridderlighet, som utmärkte gamle herr Axel på Varberg, hade gått
i arf på hans söner. De kunde väl för egen maktutvidgning
tillåta sig åtskilligt, men då stodo de därför med svärd i hand,
färdiga att lida sin gärnings lön, hvar så de icke kunde
försvara sig. Till och med den äldste af bröderna, gamle herr
Olof af Visborg, hvilken numera lefde så godt som en
sjöröfvare, ansåg sig icke därigenom handla annorlunda, än att
han som riddare kunde svara därför, och det tillnamn af »den
orättfärdige», som han fått, ansåg han som ett ärenamn. Ty
krämaren betydde för honom intet. Han var en riddare af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
