Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>
en syn.
101
»Hvad återstår väl, menen I?»
»Att skrida till val af riksföreståndare eller konung!»
Nils skakade med ett sorgbundet leende på hufvudet.
»Nej, I faren vill, herr Erik», sade han, »är det målet
vunnet, så är allt vunnet! Är konung Karl väl besegrad, så
regerar ärkebiskop Jöns Sveriges rike!»
»Ärkebiskopen?» sporde herr Erik med oförställd
förvåning. »Det låter på eder, herr Nils, som I villen säga, att
ärkebiskop Jöns icke skulle vidare tänka på något konungaval?»
»Det är min mening!»
Herr Erik sänkte eftersinnande sitt hufvud. Utan
tvifvel gåfvo Nils Stures ord åt hans tankar en annan riktning,
kanske i väsentlig mån ny, efter som ban tycktes hafva tänkt
sig sakerna taga en annan utveckling.
Fru Brita, som nu kom in, gaf äfven samtalet en annan
vändning, och herr Erik var i allo den höfviske riddaren. En
stund därefter kommo hans svenner — de utgjorde en väldig
skara — och riddaren lämnade då Penningeby och drog i
spetsen för dem söder ut.
Händelserna utvecklade sig nu hastigt. Dalkarlarne
kommo aldrig fram till Stockholm. Biskop Kettil och herr
Erik Axelsson drogo gemensamt upp emot dem och förmådde
dem, dels med lock, dels med pock, att återvända. Den
upp-. landsallmoge, som under tiden anfallit ärkebiskopen i hans
läger utanför Stockholm, blef då äfvenledes tvehågsen och
ingick lätt nog på en dagtingan samt drog sina färde. Och nu
återstod för konung Karl icke annat än att återupptaga de
afbrutna underhandlingarna.
Fru Brita på Penningeby fölide tårar, när det berättades,
huru hennes kunglige frände, som en gång var så rik och
mäktig, måste falla på knä för ärkebiskopen och tigga om sitt
lif. Hon såg upp på sin man, och det låg en bön i blicken.
Äfven han satt med smärta och sorg tecknade på sin
panna, och när han såg sin hustrus tysta tårar, gick det
honom som ett skarpslipadt svärd genom själen, och han
upprepade för sig själf den gamla frågan, om han handlat rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
