Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
nils bosson stube.
»Så skulle jag dock träffa eder, stolts jungfru I» ljöd i det
samma strax bakom henne en skarp, nästan hånande stämma.
Hon spratt till, som hinden skälfver bland skogens träd,
när plötsligt ljudet af jägarens horn skräller i hennes öra.
Hastigt for hon med handen öfver sitt ansikte, och när hon
vände sig om, tronade ett oemotståndligt majestät från hennes
jungfruliga panna, fast kinden var hvit som snö.
Det var fru Brita, som stod framför henne. Åsynen af
den arma, olyckliga jungfrun tycktes äfven på henne
åtminstone för ögonblicket utöfva ett inflytande, som kom henne
att likom studsa och hejda sin tungas flöde.
»I viljen icke taga ett trösteord med på färden», sade
hon därpå, men tillade, liksom återvinnande sin stolta
hållning, under det hon talade, »jag tänkte dock, att de höga
tankarne nu skulle hafva farit sin kos I»
»Om hvilka tankar talen I, fru Brita?» sporde
konungadottern.
»Om de tankarne, stolts jungfru, att I skullen blifva herr
Ivar Axelssons brud!»
Konungadottern vände sig bort utan att svara. Men
detta, i stället att förmå fru Brita att tystna, eggade henne
att gå ännu längre. Det märktes väl, att den hämndlystna
kvinnan nu funnit ett länge efterlängtadt tillfälle att få lätta
sitt hjärta, och hon var icke den, som afstod från ett sådant.
Hon hade för länge i sin ensamhet fråssat i tanken att kunna
vedergälla konung Karl all den skam och den nesa, som han
samlat öfver henne, och den nåd, som han hade låtit henne
vederfaras, hade snarare ökat än minskat hennes hat, emedan
det i hennes ögon innebar ett erkännande af, att konungen
dock i sin bestraffning gått för långt.
»Eller menen I väl», fortsatte hon, och hennes läpp krökte
sig till ett elakt leende, »menen I, att en son af herr Axel
Pederson, att herren till Lillö och Tranekärr och Gotland
skulle vilja räcka sin hand åt en jungfru, som icke mera äger
så mycket, att hon kan ställa sin fot därpå ... Tänken det
aldrig, jungfru Magdalena!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
