Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRNEN.
115
Nu vände sig konungadottern om, och hennes blick föll
konungsligt hög på den uppretade fru Brita.
»Hvad som berättigar eder till detta tal, fru Brita», sade
hon, »det vet jag icke! Eder farbroder, herr Ivar, känner
jag icke, men det vet jag, att ett sådant tal som detta icke
borde föras på läpparne af en sondotter till herr Axel [-Pedersson]»-] {+Pe-
dersson]»+} ’
Fru Brita gjorde en knyck på nacken, men hennes ögon
brunno af outsläcklig hämndelust.
»Så kunnen I säga nu, jungfru Magdalena», sade hon,
»nu, när I besinnen omöjligheten af, att min farbroder skulle
vilja räcka eder sin hand och lyfta eder till sig... lyfta
eder till sig.. . förstån I, stolts jungfru lilla?»
»Nej, fru Brita, jag förstår eder icke!» utropade
konungadottern med en ton midt emellan förakt och förtviflan.
»Nå, du heliga Guds moder», fortsatte fru Brita, »det må
jag säga är höjden af ett förmätet sinne... Jag sökte eder i
det heliga klostret, där blef jag icke emottagen, här hafven
I icke kunnat undgå mig, och det grämer stolts jungfrun. ..
Men jag vill säga eder en sak, om I föröfrigt ären i stånd
att mottaga ett godt råd. I hafven fallit djupt, jungfru Magdar
lena, men sen till, att I icke fallen ännu djupare!»
Därmed vände hon sig om och gick framåt midskepps
till. Här stannade hon och tycktes besinna sig, om hon icke
ytterligare borde hafva tillagt något till hvad hon redan
yttrat, då rörelsen bland folkmassan förmådde henne att stanna
och draga sig något åt sidan.
Det var ändtligen konungen, som anlände.
Den åldriga, framåtskridande skepnaden tycktes med möda
skrida uppför landgången, och den trogne Klas Lang, på hvars
arm konungen stödde sig, måste synbarligen anstränga sig för
att bära upp den af olyckor och motgångar djupt förkrossade
mannen. Man behöfde blott se på konungens anlete, för att
betagas af det innerligaste medlidande. »Jag är en fattig,
olycklig man, som dock varit konung och den rikaste i Sve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
