Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
törnen.
119
»Hans Helmholt!» yttrade konungen, och blicken blef
åter slö och intetsägande.
Utan tvifvel var detta namn främmande för konungen.
»Hans Helmholt känner jag icke», sade han, »har han
ock varit bland dem, som försträckt mig penningar?»
»Sviker eder edert minne, så månden I dock känna edert
eget sigill», yttrade fru Brita och upptog ur skrinet, som
hof-mästaren höll fram, ett papper, hvarvid hängde ett stort sigill.
Hon höll pergamentet framför konungens ögon med den
ena handen, under det att hon med den andra förde fram
vax-kupan, så att konungen tydligt kunde se sitt eget sigill.
En djup suck stal sig fram öfver den olycklige mannens
läppar. Han såg tydligt och kunde icke förneka sitt eget sigill;
det var ock möjligt, att genom hans hofmästare eller kansler
denna summa blifvit upptagen, ehuru han icke visste däraf.
»Jag kan det icke förneka», sade han, »det är mitt sigill,
och min skuld till Hans Helmholt äger sålunda sin riktighet,
ehuru jag intet vet därom eller känner mannen. Viljen I
därför vända eder i detta ärende till min kansler, hprr Nils
Ryting i Gråbrödraklostret, så skall jag draga försorg om, att
I månden erhålla edra penningar tillbaka.»
Alla de kringstående, själf ve herr Erik, voro djupt
förbittrade på den stolta frun, hvilken i denna stund och i allt
folkets åsyn kunde vilja förorsaka konungen en sådan
förödmjukelse. Det var liksom att skrika ut för världen
konungens fattigdom. Men man satte alltsammans i samband med
ärkebiskopen, och alla de, som sett fru Brita vi4 mynthuset
och sett henne tala vid ärkebiskopen, voro öfvertygade om,
att denne med flit sändt denna fordringsägare ned till
fartyget för att tvinga sin hatade fiende att dricka sin olyckas
bägare ända till dräggen.
Nils, där han stod, var så upprörd öfver det han hörde
och såg, att han mer än en gång varit i begrepp att springa
öfver på herr Eriks fartyg, om han icke besinnat, att han
därigenom ohjälpligen skulle skada den gak, oin hvars
utförande beslutet allt mer och mer närmade sig till mognad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
