Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
nils bosson stube.
»Ja väl», svarade f. d. kanslern, »jag påminner mig en
man, som väl stod eder så nära som mig, han kallades
allmänt den gröne riddaren.»
»Den gröne riddaren?» frtbrast Nils.
»Ja, den gröne riddaren ... han visste mera om detta
ärende, och hade han lefvat, så menar jag, att vi icke länge
hade behöft söka efter bevis mot fru Brita Olofsdotter...»
»Känden I då närmare denne man, medan han var i lifvet?»
»Han vistades mycket här i klostret vissa tider, senast
var det de sista åren, som drottning Karin lefde, Gud
hennes själ nåde ... och jag vann den ädle mannen af hjärtat
kär, och månget förtroende lämnaäe han mig, äfven om eder,
herr Nils, och om de fiender, som stodo i vägen för eder
lycka ... Men redan före den tiden uppehöll han sig här i
klostret, och om hvad han då hade för händer, har jag
skriftliga anteckningar, gjorda af en gammal klosterbroder, som nu
för många Herrans år sedan gått in i den eviga hvilan, men
som på sin dödsbädd lämnade dessa anteckningar åt mig.»
»Och dessa anteckningar röra den döde riddarens
förhållande till fru Brita?»
»Nej, nej... hvad han visste om henne, det sade han
aldrig, det hörde jag honom blott en gång säga, när han var
mer upprörd, än jag någonsin vet mig hafva sett honom...
Fru Brita, sade han, fru Brita, slikt kunde jag icke tänka
om dig! ... Jag sporde honom väl till, hvad han menade med
detta tal, men han ville det icke säga, och så lät jag det
vara, som det var ... Nej, anteckningarna tillhöra en äldre
tid, då drottning Margareta bar Sveriges krona och hade fått
Stockholm in samt var som bäst i farten att betvinga Knut
Bosson, den rike drotsen Bo Jonssons son, och hans vän,
riddar Sven Sture, eder morfader, och de innehålla en
beskrifning, huru riddar Sven återfick ett dyrbart halsband...»
»Ett halsband, kansler?» afbröt Nils Sture, »det
halsbandet har varit af stor betydelse för mig, och ehuru jag nu icke
mera äger det, har det dock legat så mycket i min hug, att
jag gärna skulle vilja lära känna allt hvad som rör detsamma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
