Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
nils bosson stubb.
som äro här i salen tillstädes, så vet jag knappt, om icke I
haden fått taga emot Stockholms slott i andanom, medan I
sutten i edert fängelse i Köpenhamn.»
Ärkebiskopen bet sig i läppen och blickade stolt framför
sig. Alla i rummet bäfvade för hvad som komma skulle.
Ty ärkebiskopen var icke den, som hyste undseende för
någon, icke ens för sin tappre och stridsglade frände, om han
ställde sig i vägen för honom och korsade hans planer.
Men ärkebiskopen kände sin frände i botten och förstod
att helt och hållet leda honom efter sin vilja, på samma gån g
som han insåg det farliga uti att allt för mycket stöta för
hufvudet en man, hvilken var uppburen af folkviljan och
kunde, om så blefve af nöden, föra svärdet till försvar för
den nya makt, som han med detsamma i väsentlig mån
grundlagt. Därför slog ärkebiskopen om och började tala i en
annan tonart, ehuru öfvergången skedde så omärkligt, att
knappast någon förnummit, huru det gått till, när han slutligen
framräckte sin hand och mottog i den sin tappre frändes.
»I ären riksens föreståndare», sade ärkebiskopen
slutligen, »och I skolen det förblifva, biskop Kettil ... Men
tän-ken ock uppå, hvad jag sade eder i Linköping. Det är nu
som vårt arbete först börjar. Blifven I vid, som I hafven
börjat, och I hafven mitt ord därpå, att eder del ingalunda
skall blifva den minsta.»
Ärkebiskopen vann så till vida sitt syfte, som att biskop
Kettil lät för ögonblicket saken fara, men det kunde hvar
man se på den senares ansikte, att det gick honom djupt till
sinnes, och det låg nära till hands att tänka, det minnet af
detta ärkebiskopens nedplockande af frukten från det träd,
som biskopen planterat och dragit upp, icke skulle snart
utplånas. Förtrytelsen glödde ännu stark i hans blick, när
ärkebiskopen upplöste rådssammanträdet. Han tog därvid sin
frände i hand och sade:
»Nu vilja vi gemensamt gå upp till slottet, där jag
menar, att herr Ture låtit anrätta en god måltid åt oss’.»
Nils Sture var inom sig glad öfver den uppmärksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
