Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pÄ’ raseborg.
171
för hans öron, skref lian till magistraten i Stockholm, »ätt
han var två gånger så från Sverige faren, att han längtade
ej att den tredje på samma sätt därifrån fara».
Det hindrade emellertid icke, att han med sig själf gick
igenom sin lefnads skiftande saga, och Klas Lang, som nu
var hans allt i allom, hans hofmästare, hans höfvitsmän och
hans sven, ja, hans småsven, var honom därutinnan
behjälplig, påminnande och rättande och ifyllande hvad som brast i
konungens minne.
Dock går det väl an för den gamle att försona sig med
det bittra lifvet; svårare är det, när lifvet spritter af
ungdomlig lust, när allt är opröfvadt, och när man vet, att hvad
lifvet har mest och bäst att bjuda af ära, anseende, glans
och makt kunnat vara ens lott. Konungadottern, stolts
Magdalena, grät bittra tårar i Raseborgs höganloftsbur. Och det
var ej blott lifvets yttre villkor för lycka, som för henne
krossats, hennes kärlek måste också dö, och hur det är, så
kan det unga hjärtat bära mycket, fördraga mycket, men att
döda sin kärlek, att afsäga sig hoppet på den, som ensamt
för sig innebär alla dess önskningar, alla dess fordringar på
lifvet, — det kan det icke.
Konungen såg sin dotters sorg, och det ökade hans egen,
men nu mera kunde han intet göra. Äfven om han skulle
velat taga tillbaka sina ord, när han vid lugnare besinnande
fann, att herr Ivar Axelsson dock var en riddare, som i
rikedom, makt och hög börd kunde vara berättigad att vinna en
konungadotter, så var det dock icke sagdt, att denne skulle
förnya sitt anbud till en konung utan krona, en man- utan
rikedom. Hjärtat ville brista på den gamle, när han såg,
med hvilken^ styrka dottern bekämpade sin smärta för att
synas glad inför honom.
Han lade stundom, när han såg, huru en förstulen tår
föll ned på hennes söm, sin hand på hennes hufvud, sägande:
»Bedröfvelsen, barn, har ock sin nytta med sig, men
efter regn plägar Gud åter låta solen skina!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
