Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
NILS BOSSON STUBE.
Ivars namn, de kunde ock tänka så långt, att jag icke skulle
lämna gården, om brefvet var skrifvet i hans namn ... De
visste naturligtvis icke, om jag kände krämarsvennens namn,
men det var däremot nödvändigt, att jag fick fullständig
kännedom om, hvem som bortröfvade mig.»
Konungen försjönk i tankar, och dottern följde med oro
det skiftande uttrycket i hans ansikte.
»Du kan hafva rätt!» sade slutligen Karl, »du kan hafva
rätt, dotter ... det kan hafva varit herr Ivar Axelsson!»
»Och om det nu verkligen vore han, kär fader min?»
Konungen dröjde med svaret. Han tänkte uppå, liuru
han afvisat herr Ivars frieri och därmed ohjälpligen visat
ifrån sig hela denna mäktiga och inflytelserika släkt, på
samma gån g som han icke längre ägde något medel att trösta
sin dotter. Ty utan tvifvel skulle aldrig mera herr Ivar
återkomma såsom friare, om han och krämarsvennen
verkligen vore en och samme man. Därför grundade konungen
på, huru han skulle finna ett medel att kullkasta sin dotters
tankebyggnad till sitt och hennes eget bästa.
Då öppnades dörren och Klas Lang inträdde.
»En riddare kommer ridande till slottet!» sade han. »Och
om icke mina ögon bedraga mig, så är det herr Nils Sture
... De voro två, när jag öfverst från tornet såg dem komma
i fjärran. Den andre känner jag icke. Han stannade bortom
kyrkan och är väl riddarens sven, ty jag tyckte, att han
förde packning bakom sig på hästryggen.
Konungens kind blef först hvit och sedan röd, när han
hörde höfvitsmannens ord. Han satt med händerna stödda
mot sina knän och såg ett ögonblick rakt framför sig.
»Nils Sture, säger du .. . Nils Sture!» upprepade han för
sig själf.
Och så reste han sig upp i sin fulla längd, och han fick
med ens ett strängt, man kunde väl säga, ett hårdt uttryck
i sitt ansikte. Han var åter i hela sitt skick konung.
»Låt riddaren få inträde på slottet, och för honom så inför
mig!» sade han till Klas Lang och såg ut, som om han be-
[
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
