Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pÄ’ Raseborg.
177
funnit sig i stora salen på Stockholms slott, omgifven af alla
sina riddare och med hela glansen af rikedom och personlig
öfverlägsenhet.
Men jungfru Magdalena sprang upp och fattade hans
hand samt såg så bedjande och orolig upp till honom, att den
höga konungsliga strängheten drog sin kos, fortare nästan än
den kommit, och det goda leendet lade sig åter på hans läppar.
»Öppna slottets portar, Klas», sade han då, »Nils Sture
är mig hjärteligen kär . . . Jag gamle dåre», tillade han och
skakade på hufvudet. »Jämt går mig ur tankarne det, som
varit hafver ... nu är det förbi!»
»Dock vet jag, att I tänken därpå, fador», inföll dottern.
»Här om dagen, när jag såg eder sitta i tankar och sorgsen
se ut öfver fjärden, liksom jag nu satt, hörde jag eder tala
om Fågelvik och gamle Erland, och när jag då gick förbi
bordet för’ att smyga mig fram till eder, som I minnens, att
jag gjorde, så såg jag och läste . . .»
»Och du läste ...?» sporde konungen med en lätt
skuggning af missnöje.
»Jag läste hvad I haden skrifvit, fader, nyss förut:
Medan jag var herre till Fågelvik,
så var jag både mäktig och rik,
men när jag blef konung i Sveriges land,
så blef jag en arm .och olycklig man.
»Det är gamle Erlands ord», yttrade konungen, »det är
den käre gubbens ord till hälften, den senaro delen, den bittra
sanningen om hvad som nu är, den kunde han aldrig tänka
en gång, än mindre uttala ... Hvem är som jag så arm nu
i Sveriges rike?»
Han sammanknäppte sina händer, och hans öga stod stelt
fäst på golfvet framför honom. Men dottern smekte honom
så ömt, och så blef han sig lik igen.
»Arm på guld, fader», sade hon, »det ären I, men så
ären I nu desto rikare på hjärta!»
Nu öppnades dörren, och Nils Stures ädla gestalt visade
sig på tröskeln. Han såg med en vemodig, halft frågande
Testamentet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
