Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nils sture och ärkebiskopen mötas.
205
»Viljen I Sveriges väl, så hafven I mitt förtroende, herr
Erik, i annat fall icke!» svarade Nils.
»Eder hand, riddare!» utropade Erik- eldigt, »vi skola
dock till slut blifva vänner!»
Nils fattade den framräckta handen, och så skildes de åt.
Dagen därpå redo båda vid hvarandras sida från
Raseborg, och ett par dagar därefter befunno de sig om
skeppsbord seglande öfver Bottniska viken och Ålands haf till
Stockholm.
XIII.
Nils Sture och ärkebiskopen mötas.
På Stockholms slott satt ärkebiskop Jöns. . Det var en
dag i september månad 1466, en verklig höstdag med
mörker och storm. Regnet smattrade i små, men så mycket mer
envisa och förargliga droppar mot fönstren, och allt kändes
tungt och dystert.
Ärkebiskopen tycktes dock otillgänglig för hvarje intryck
från den yttre världen, där han satt i sin stora karmstol
framför den väldiga brasan i spisen med det ena benet
ka-stadt öfver det andra och ett egendomligt, obeskrifligt leende
på sina läppar. Hans öga följde lågornas lek, medan
pekfingret på hans högra hand, som låg utsträckt öfver den
dyrbara, violettfärgade, med zobel fodrade rocken på hans knä,
liksom medvetslöst fördes fram och åter i en halfkrets.
Huf-vuduttrycket i det stolta, men mörka och kalla anletet var
själfbelåtenhet, så vida icke detta liksom framtrollades af
leendet, medan där bakom framskymtade ett utmanande trots,
en själftillräcklighet’ och trygghet, hvilande på medvetandet
om verklig makt. Han påminde om draken, skattbevararen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
