Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
NILS BOSSON STUBE.
Där nere på själfva stentröskeln låg den gamle fogden
med spräckt hufvudskål. Han höll ännu det dragna svärdet
i hand. Sannolikt hade han ställt sig att bevaka denna
stallsdörr, som var den förnämsta, och där fienden först skulle
tränga in, medan bonden och de två svennerna förde ut
hästarne genom en mindre dörr på husets gafvel.
Nils betraktade en stund liket tyst, hvarpå han vinkade
åt bonden att hjälpa honom bära det bort från gården öfver
bron. På ett upphöjdt ställe vid stranden, hvarifrån man
hade fri utsikt öfver slottet och lågorna, hvilka nu började
aftaga, lade de ned den döde, och Nils skickade bonden att
tillsäga svennerna att samla sig.
När så Nils för en stund blef ensam, kunde han liksom
bättre och klarare öfverskåda hvad som timat, äfvensom
följderna däraf. Det, lömska och nedriga i ärkebiskopens beteende
var därvid det första, som sprang honom i ögonen. Det var
en handling fullt jämförlig med, om icke i beräknande ondska
öfvergående broderns, David Bengtssons, då denne tog sin
fiende till fånga. Den förra var mera rå, liksom riddaren själf
var råare än sin lärde broder, ärkebiskopen; den senare var
af en mera fin, men mera mot djupet trängande art. Om
David ville beröfva sin fiende friheten eller rent af lifvet,
så ville ärkebiskopen beröfva honom hvarje medel ej blott
till utförandet af sina planer, om han öfver hufvud taget
enligt ärkebiskopens mening hade några sådana, utan rent af
till. själfupprätthållelse.
Han var i själfva verket nu lika fattig och arm som
den konung, för hvilken han stod i begrepp att draga svärdet.
Penningeby var det enda han ägde, ty brodern ägde Ekesjö.
Nu var det borta, och så som det nu var, skulle han
knappast äga makt att åtminstone på många år föra det upp igen.
Men icke nog härmed. Skam och nesa voro då såsom tyvärr
i alla tider fattigdomens följeslagare, helst om den fattige
ställde sig fram såsom viljande utföra något mäktigt och
stort.
Så tänkte han på hustru och barn, som nu voro hemlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
