Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMKOMSTEN.
231
och underkastade fattigdomens försakelser och bitterhet lika
mycket, om icke mera än han själf. Här hade dock hans
maka skådat dagen ljus, här hade hennes barndom förrunnit,
och här hade hon växt upp till jungfru, räckande mot honom
hans lyckas röda ros. Och dessa tankar ökade till det
outsägliga det närvarandes bitterhet. Hela byggnaden med allt
sitt innehåll af minnen, hvilka liksom suckade mot honom
midt ur lågornas ringdans, grinade emot honom likt ett
hemskt vidunder. Det var Resokvinnans ros, rödare än
någonsin, men just i sin rodnad fallande till intet, smältande
tillsammans till en oredig massa, utan att han kunde röra
ett finger till frälsning. Det var återskenet af hans
lycko-halsband, som där, just där, hvarest nu i den tjockaste röken
en eldring glänste fram, försvunnit; — liksom om falken grå
just nu sväfvat med utspända jättevingar öfver Penningeby
och stulit hans lycka för att fara bort med henne och
försvinna för alltid.
Men nu var hans lycka en annan än fordom. Nu hade
hon växt upp till en jungfru af underbar, förtrollande
skönhet, och hon bar om sin hals hans stulna klenod. Jungfrun
var Sveriges folk, och om ... om den jättefalk, som här med
sin hvassa klo grep om hennes strålande halsband, skulle nu
såsom då, när det gällde honom själf, stjäla lyckans
löftesvård bort... ?
Han fullbordade icke tanken. Men klarare, fastare än
någonsin stod hans mål framför honom, och ur dunklet af
den natt, hvari han befann sig, skådade han detta så tydligt,
som om norrskenets flammor slutit en krets kring honom i
rymden. Det var, som om falken i jätteskepnad kommit
tillbaka med hans halsband och sänkt det ned kring om allt
Sveriges land, så att det strålade emot honom med samma
förtrollande makt som fordom, men nu med hela rikets i
stället för hans egen lycka sluten därinom.
Nu kommo svennerna åter från den brinnande
byggnaden, först en, så ett par, tills de slutligen stodo samlade
kring sin herre. Endast Brodde fattades, men han hade för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
