Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
NILS BOSSON STUBE.
I det samma kom Svante framspringande bakom
buskarne. Han hade både sett och hört fru Brita, och när han
såg Moritz gå uppför vallen, hade han hastigt vändt om.
Som en pil var han i dennes närhet. Stenen i hans hand,
som han ämnat anden, brände, när han såg fru Britas
ovarliga beteende, och sinnet rann i det samma till på honom,
och så måttade han och träffade hästens hufvud.
»Här är jag, hvad viljen I, fru Brita?» sade han och
ställde sig helt oskyldigt vid broderns sida, men sprang fram
och fattade den bångstyrige hästen i betslet, när han såg,
huru omöjligt det var för den uppretade frun att få håll på
honom, »I hafven en otäck häst, jag skall hjälpa eder ... så
ja, stilla vackert... så ja!»
Fru Brita satt som fallen ifrån skyarne. Den lille
gossen var lika stark som modig, och ur hans öga blickade något
fast och kraftfullt, till hälften vredefullt, som om han velat
säga: »akta dig, kom mig ej för nära!» — och detta tycktes
göra intryck på henne, fast hon var hvit i ansiktet jaf vrede
och förargelse. Huru det kom sig, att hennes fogliga häst
fått ett sådant anfall af obändighet, kunde hon väl ej förstå,
men hon var öfvertygad, att den lille, gynnaren, som stod
framför henne och såg på henne med sina stora ögon, kände
den saken i botten, och detta bidrog icke att lugna henne.
»Af djäfla ägg bli djäfla ungar, säger ordspråket, och det
må här besannas», yttrade hon, men tillade helt allvarsamt,
»nu är det min vilja, att I följen mig hem.»
»Men det är ock min vilja, att I icke talen illa om min
fader!» sade Svante och såg oförskräckt frun i ansiktet.
»Pojke!» röt fru Brita emot honom, »haf tand för tunga!...
Jag vill väl se, om I skolen få fara fram utan tukt . ..
Riset skall vänta eder, det kunnen I lita på.»
Och därmed satte hon sig till rätta i sadeln, slog en
knyck på nacken och satte af, så fort som hennes häst kunde
springa.
Så fort hon försvunnit, fattade Svante broderns hand och
såg på honom så vänligt och hjärtegodt, men rodnade till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
