Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
NILS BOSSON ST dEe.
Här inne satt hennes skrifvare, fogde eller hvad man
ville kalla konom, hennes allt i allom, vid ett bord,
sysselsatt med att skrifva. Yid hans sida låg en knippa sigill,
och när fru Brita inträdde, räckte han just ut handen för
att fatta denna knippa.
»Har du sett honom?» var hennes första fråga.
»Nej, hvarken sett eller hört!» svarade skrifvaren, denne
långe, magre och dödsbleke man, som var fru Brita följaktig,
när hon inför konung Karl på sin farbroders fartyg framlade
sin fordran.
»Men han finnes säkert i detta ögonblick här på gården!»
återtog fru Brita.
»Det är både möjligt och troligt», genmälde skrifvaren
med ett leende, »men han finnes icke här inne och lärer icke
kunna komma hit in heller, för så vidt dörren är riktigt
stängd, och då hafva vi väl föga af honom att frukta . . .
Skulle vi hädanefter som hittills sticka oss undan för honom,
så vore det så godt att sälja själfva Hammarstad och flytta
till någon annan af edra gårdar!.. . Se här hafven I nu det
gamla köpebrefvet färdigt, och jag trotsar herr Ove
Laurits-son själf att kunna märka, det icke detta är hans eget
signet, än mindre att kunna bevisa det.»
Fru Brita gick fram till bordet, genomögnade
handlingen och undersökte sigillet, men i detsamma hördes från ena
hörnet af rummet, där som spisen stod, ett plötsligt buller,
som om en stor sten lossnat i skorstensmuren och ramlat ned
ett stycke.
De innevarande sågo häftigt åt denna del af rummet,
men sågo ingenting. De sågo sedan på hvarandra, men blefvo
icke klokare därför. Skrifvaren lade endast handen på
sigillknippan, liksom för att skydda henne, ehuru ingen fiende
syntes till.
Då emellertid allt förblef tyst, drog ett leende öfver
skrifvaren mun, och han sade:
»Har jag icke sagt det många gånger, den gamla spisen
måste lagas ... han kan en vacker dag ramla ned hel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
