Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 -
nils bosson sture.
och likgiltiga saker. Detta jämte den vissheten, som allt
mer fick tid att mogna hos Ingeborg, att hon dock i fru
Helena kunde räkna på en fulltrogen vän, utöfvade på henne
ett synnerligt lugnande inflytande, och till slut började hon
själf att längta efter ett samtal om det, som låg hennes hjärta
närmast.
Denna längtan tilltog i samma mån, som hon var
utestängd från alla underrättelser om hvad som tilldrog sig i
landet. Om Nils Sture och fru Brita visste hon icke något,
och ingen visste något. Herr Erik var den ende, som kände
till, huru den nattliga striden slutat, men han meddelade sig
icke med någon, och de tider, som han vistades på slottet,
var han så upptagen, att när han sammanträffade med fru
Helena och sin brorsdotter, ville han icke tala om annat än
de likgiltigaste saker, om skötseln af sina gårdar, om ett och
annat, som rörde släkten, och dylikt. Fru Helena var
dessutom af ett så stilla och godmodigt lynne, att det föll henne
aldrig in att spörja om något af det stora och viktiga, som
tilldrog sig där ute i världen.
Så gick dag, och dag kom i ett evigt enahanda. Herr
Eriks farande och återkommande var det enda, som skänkte
någon omväxling, men slottets portar höllos stängda såsom i
krigstid. Den första tanken, som träDgde sig på Ingeborg,
när hon drog in på slottet, att det liknade en ofantlig graf,
tycktes sålunda i det närmaste förverkligas, och visan om
jungfru Solfager ljöd beständigt för hennes öron.
»I svartan jord ... de satte heDne i svartan jord!» kunde
hon suckande upprepa för sig själf, när hon stod ensam och
ostörd i något af slottsfönstren och såg ut öfver det rörliga
lifvet på den öppna platsen framför Norreport eller på de
glittrande vågorna i Norrström.
Vintermånaderna gingo och våren kom, och allt var sig
likt på Stockholms slott, endast herr Erik tycktes blifva mer
orolig än förr och hade mycket mer att beställa. Svenner
kommo och gingo, och slutligen fick hon en dag se, huru
nere på borggården fejades vapen och harnesk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
