Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"i svartan jord’’.
365
att han varit senast i Roslagen och kom därifrån till
Stockholm, emedan han fått tidender, att ärkebiskopen befann sig
i Östersjön med en dansk flotta och aktade sig till Stockholm.
Och det dröjde icke många dagar, så fick man ifrån
slottsfönstren se, huru en stark flotta kom uppseglande på redden
och lade sig skepp vid skepp framför slottet. Och folk land- ,
sattes, och stora skaror kommo dragande inifrån landet.
Stockholm blef alldeles omgifvet af fiender både åt norr och söder.
Ivar Gren och Erik Nilsson (Oxenstjerna) anförde folket på
Norrmalm, Erik Karlsson (Vasa) det på Södermalm, och på
båda ställena upprättades läger. Endast Mälarsidan var
fortfarande öppen.
Nu blef det lif i staden och på slottet, och
riksföreståndaren utvecklade den största klokhet och kraft, öfver
Mälaren kunde han ock både få bud till sig och sända sådana
inåt landet äfvensom förse stad och slott med
lifsförnöden-heter. Alla ansikten lyste också af mod och hopp. Endast
herr Erik själf, när han var ensam, gick med sammandragna
ögonbryn fram och åter i de stora gemaken på slottet,
hvarifrån man kunde se det fientliga lägret på Norrmalm och
riddarne, som gingo där i sina blanka harnesk och vajande
fjäderbuskar.
Men en dag, när Ingeborg gick igenom rummet, var herr
Erik helt annan att skåda. Hans ögon strålade och hans
panna var klar. Han tog sin brorsdotter under armen och
förde henne fram till fönstret samt visade med handen utåt
fiendelägret. En man stod där på höjden af Brunkeberg med
korslagda armar och tycktes skåda ut öfver strömmen och
murarne, öfver’ slott och stad. Yinden lekte med hans långa
mantel, men krigarne, som gingo förbi, hälsade vördnadsfullt
på honom. Ingeborg tyckte sig igenkänna den mörke
ärkebiskopen, Jöns Bengtsson.
»Ser du, Ingeborg», sade herr Erik, »det skall snart lätta på
där ute ... han skall snart få annat att beställa, min fiende!»
»Huru så, farbroder?» sporde Ingeborg, liksom smittad
af den glädje, som hennes farbroder kände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
