Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
fctls bosson stube.
om, hvar fångarno förvarades och vid hvilka tider do besöktes
af fångvaktaren, så kunde hon vara tämligen oberoende af
sin farbroders tillåtelse att få besöka dem. När denna tanke
arbetat sig fram till klarhet hos henne, vände hon åter om
hörnet vid muren och gick med tysta steg försiktigt uppför
trappan igen.
Men uppkommen till den lilla dörren, soril nu var stängd,
återstod en svårighet, den att komma obemärkt genom
farbroderns rum. Till en början var detta omöjligt, ty han
bo-fann sig själf därinne och tycktes samtala med någon.
Ingeborg greps af fasa vid den tanken, att hon möjligen skulle
kunna få stå, där hon befann sig, längre än hon någonsin
beräknat, och kanske ändå till slut skulle upptäckas och falla
under sin farbroders vrede.
Hennes uppmärksamhet drogs dock snart till det samtal,
som fördes där inne hos herr Erik och hördes mycket väl
genom den lätta löndörren. Det var Olof Råd som befann sig hos
sin herre och berättat något, som försatt herr Erik i misslynne.
»Kan då min broder glömma sin egen broder?» hörde
hon farbrodern utbrista, hvarpå han tillade: »låt mig höra en
noggrann berättelse om allt hvad som timat, sedan du mötte
min broder i Nyköping!»
Och Olof Råd berättade:
»När jag kom till Nyköping, hade herr Ivar redan fått
sitt folk i land och stod i begrepp att draga inåt landet.
Jag framförde bud och hälsning från eder, men ban sade
blott: ’jag skall nog komma räfvarne att bukta i skogen, så
att min broders koppel må kunna få sitt skall i gång igen!’
— och så lät han blåsa till uppbrott. Jag följde honom, och
när vi kommo fram i Vingåker, sade jag honom ytterligare
nödvändigheten af att draga norrut till eder undsättning,
emedan det eljest vore fara värdt, att Stockholm fölle, och
då vore det slut med Axelens välde i Sverige. Men han
klappade mig på axeln och sade: ’var lugn, gråskägg, min
broder månde väl kunna hålla ut en stund mot ärkebiskopen;
du skall se, att vi hinna icke till Örebro, förrän det blifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
