Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
nils bosson stubb.
Hon gick närmare och fann, att en inskrift var målad
på väggen. Åtskilligt var väl förstördt af fukt och dam,
som blåste upp från jordgolfvet, men orden läto dock
tydligen läsa sig. Där stod: »Jöns Bengtsson, Sveriges furste
och riksföreståndare, till Nils Sture. Blif hvad du varit,
mask, och förmultna i jorden. Ofvanom dig går jag min bana
och föraktar din vrede.»
Detta förfärliga rum hade således tydligen en gång varit
ämnadt till Nils Stures fängelse, och utan tvifvel var
inskriften på väggen målad af ärkebiskopens egen hand. Huru
bittert måste då icke denne man hafva hatat sin ädle
motståndare, när han på detta sätt velat fräta in i hans själ
medvetandet om sin olycka och den oöfvervinneliga makten
hos sin motståndare!
Ingeborg satte lyktan ned på golfvet för att närmare
betrakta de öfvermodiga och hotfulla orden, och hon steg med
den ena foten ända intill muren. Det tycktes nämligen, som
om där stod något mera, hvilket antagligen blifvit blott
påbörjadt, men ofulländadt, eller ock alldeles bortfallit, emedan
själfva murbruket här mellan ett par stenar lossnat. Hennes
fot sjönk därvid ner i den lösa jorden invid muren, och hon
kände något hårdt, som vek undan.
Sannolikt hade någon fånge — kanske den ädle folkungen,
konungasonen Magnus, om hvars olyckliga slut Ingeborg hört
berättas, — här vid muren förgäfves ansträngt sig för att
gräfva sig en utgång och därvid gömt sitt verktyg i den lösa
mullen. Hon lutade sig ned och förde foten fram och
tillbaka, hvarvid plötsligt en ädelsten blixtrade fram mot skenet
från lyktan.
Hastigt sträckte hon ut handen och fattade om stenen.
Men det var ej en enda sten, det var ett helt halsband,
fullsatt med strålande ädelstenar. Hon undersökte det så noga,
som tiden och stället medgaf, och fann, att det hade blifvit
skadadt och var söndrigt. Tvenne af de små öglor, hvilka
sammanhöllo serafshufvudena, hade genom nötning brustit.
Det var för öfrigt omviradt med ett sidenband, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
