Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
fctls bosson stube.
darne vid östanbro med något folk, som han samlat under
vägen. De fingo med detsamma höra, att herr Nils var i
antågande från Dalarne och drogo därför norr ut att möta
honom ... Jag fick detta att veta af svennerna, som följde
oss på vägen till Stockholm . ..»
»Dessa herrar äro dock, så vidt jag vet», invände
Ingeborg, »äfven min farbroders fiender, dina ord säga mig därför
icke, huru I hafven kommit hit!»
»Huru vi kommit hit är lätt sagdt», upplyste Hollinger,
»en skara af herr Erik Axelssons svenner mötte oss på
vägen och anföll samt lyckades befria, såsom jag trodde, en del
af fångarne och bland dem mig och Fäste .. . Men liuru vi
sitta här som fångar, det är mig ännu en gåta . . . Det kan
vara, som I sägen, jungfru Ingeborg, att det nu är fejd
äfven mellan herr Nils och eder farbroder, herr Erik . .. Dock
hyser jag det hopp, att huru det än därmed må vara, så har
jag makt att befria oss båda, blott jag kommer till tals med
herr Erik.»
»Det låter stort, Hollinger . . . dock skall jag göra hvad
jag förmår, att du snart må vinna din önskan att komma
till tals med riksföreståndaren, och lyckas det dig ej, så kan
det väl hända, att jag till slut hittar en utväg till eder
befrielse ...»
Hollinger tackade henne för hennes goda vilja, och
Ingeborg aflägsnade sig. Det var också hög tid, ty hon hade
knappast hunnit uppför hälften af den första vindeltrappan,
förr än hon fick höra steg som nalkades. De voro dock ännu
så långt borta, att hon kunde fullborda uppstigandet för denna
trappa och ila uppför de första trappstegen af den närmast
följande, innan den annalkande hunnit till hvalfvet mellan
de båda trapporna.
Ingeborg öfverhöljde sin lykta med manteln och stod
alldeles stilla.
Det var fångknekten som gick förbi, och han tycktes
icke ana, att någon här gick otillåtna vägar, utan försvann
snart med sin lykta åt sidan till trappan, som ledde utför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
