Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den blågula fältbindeln.
419
till mötes, som skall föra honom till min stuga!. .. Hafven
I nu förstått mig, mäster Lukas?»
»Jag menar det, min gode man!» genmälde bårdskäraren,
»det är herr Nils ensam, som skall komma.»
»Hm!» mumlade bonden och tillade efter en stunds
betänkande: »en tid var jag mäktigare, än som jag nu synes,
dock menar jag, att jag har ännu nog makt att vara eder
tillhanda, hvar så nöden en gång skulle tränga på och I
be-höfden ett godt handtag. I kunnen då säga ett ord blott till
färjkarlen här vid Flottsund, och hjälpen skall icke uteblifva.
MeiT längre än två timmar efter midnatt väntar jag icke.
Kommer herr Nils därefter, så är’ det försent!»
»Sådant kan hända, och I skolen hafva tack för löftet.
... Jag menar väl, att riddaren icke skall låta vänta på sig!»
Därmed gick ändtligen bårdskäraren. Bonden stod länge
och lyssnade efter hans steg, och när de ej mera kunde
förnimmas, såg han på riddaren, betänkte sig en stund och gick
så skyndsamt ned åt stranden.
Ingeborg kunde ej motstå sin längtan, utan smög sig
fram till riddaren, som låg där i dödsslummer. Han var
alldeles orörlig, men hon hörde dock genom hjälmgallret, att
han andades tungt. Hon lutade sig ned och sköt med
darrande hand tillbaka det blanka hjälmgallret, och där såg hon
sin riddares anlete skönare, tyckte hon, än någonsin förr,
fast det var så dödsblekt.
»Sten, Sten!» hviskade hon, och hennes blick liksom sög
sig fast vid den döendes ögon.
Ack, hon hade velat gifva sitt lif, om hon därmed
kunnat rädda den käre, käre riddaren. Men denne låg stel och
kall, ej en muskel rörde sig i hans anlete. Hon gaf dock ej
akt därpå, hon talade till honom, som om han kunnat
förnimma hennes ord.
»En god vän, som håller dig kär, är hos dig, Sten!» sade
hon, och hennes tårar flöto så strida och föllo som ett
pärl-rägn öfver kämpen. »Yar tröst, var tröst, Guds moder skall
sända hjälp...ja, Guds moder och helge kung Erik!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
