Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
nils b0s80n stube.
Så blef det ock. Nils såg gärna, att saken togs om
händer af en så pröfvad man som Brodde, och denne dröjde icke
länge, förr än han satt till häst och red bort från prästgården.
Herr Nils gjorde sig äfven redo att bryta npp, men
innan han ännu lämnat rummet, kom bårdskäraren åter en
gång inför honom och sade, på tillfrågan hvad han ville:
»Käre herr Nils, I finnen väl, huru hett jag nu månde
komma att stå utan huld och utan skydd, som jag är.
Rånsmannen, bonden, eller hvad han nu var, har många vänner,
och jag fattig man lärer svårt få umgälla, att jag icke bättre
utfört hans ärende ...»
»Du må stanna hos mig!» afbröt honom Nils häftigt,
men utan tecken till ovilja, »jag må dock se till ditt goda
uppsåt, äfven om jag icke älskar de vägar, hvarpå du vunnit
din klokskap.»
Därmed gick han ut och satte sig till häst. Men öfver
bårdskärarens anlete spred sig ett uttryck af tillfredsställelse,
men så genomträngdt af elakhet på samma gång, att om Nils
märkt det, hade han visserligen tagit sitt ord tillbaka.
Nu red han bort från kyrkoherdegården med hufvudet
uppfyldt af tankarne på riket och den åldrige konungen, som
ännu i det sista brefvet till Nils uttalade sin tvekan om
dennes förmåga att föra honom åter i riket in.
Ensam, på en utsvulten häst, ett stycke efter den öfriga
svennehopen, red mäster Lukas bårdskärare.
Om kvällen befann sig Nils Sture framför sin nedbrända
gård. Hans folk låg i gårdarne rundt omkring, han själf
hade ensam ridit bort från lägret för att se den plats, där
hans lycka slagit ut i blomma, och där hans fiende velat
ramma det dyrbaraste han ägde, icke i strid på lif och död,
utan smygande, lömskt, som ormen slingrar sig uppför
trädets stam och genom dess löfrika krona till skogsdufvans
undangömda bo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
