Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSONINGEN.
485
af dem båda och tackade i en varm bön Guds moder för den
glädje, hon besparat dem till denna dag.
Så gick konungen fram till stenen, på hvilken korset
stod måladt, lyfte den sakta ned ur sin urhålkning och satte
den utmed muren vid sina fötter. Han var blek som döden,
och hans hand darrade våldsamt.
Nils förstod, att han ämnade taga fram det gömda
halsbandet och återlämna honom det, och äfven han stod i spänd
väntan, öfverväldigad af de minnen, som voro förknippade
■Guds död, Nils!» ropade han, »det finnes där icke!» (Sid 486.)
med detta halsband och nu liksom genom ett trollslag trädde
fram allt ifrån bans moders dödsbädd och natten i
Silfver-hättan till färden på Hjorten och falken grå, som slutligen
satte hans eget beslut i verket och flög bort med hans smycke,
hvarvid den gröne riddarens leende bild i ett öfverjordiskt
ljus trädde fram för hans inbillning och sjöng sitt omkväde:
Lindén bär löf och lofven falla af,
Men jorden bär alla gröna skogar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
