- Project Runeberg -  Nils Bosson Sture. Historisk roman i tre samlingar / 3. Testamentet /
493

(1894) Author: Carl Georg Starbäck With: Harald Wieselgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I BLEKA DÖDEN.

493

»ögonblicken äro dyrbara, min gode. man», sade Erik
Olofsson och reste sig upp, »de äro dyrbara...! Här måste
genast gå bud till staden ... Jag stannar här tills du
kommer åter, så vida ej ett annat bud står att finna, men för
så båld en riddare lärer hvarje ärlig svensk man vilja offra
en natt...»

Den mörke mannen kastade en misstrogen blick på den
lille domherren.

»Jag menar dock», sade han, »att I där gören faran större,
än hon verkligen är!»

»Vid vår Herres dyra blod!» tog då kaniken i ganska
hett, »jag säger dig, icke ett ögonblick är att förlora . . .!»

Och han lämnade närmare besked om, hvart mannen
skulle vända sig i Uppsala för att få det, som erfordrades.
Och så beslöt denne sig då för att gå. Men väl kommen
utom dörren, skyndade han upp på stugutaket och såg ned
genom vindögat. "

Allt var helt lugnt där nere, och han skyndade med
jättesteg ned till stranden, där båten låg. Denne hade emellertid
ändrat plats, så att det dröjde en stund, innan han igenfanns.
Men båtkarlen satt där troget och väntade. Han fick nu
befallning att utföra det uppdrag, som kaniken gifvit, och
båten började genast skjuta fart uppför strömmen.

Mördaren åter skyndade samma väg tillbaka, men gick
nu så sakta, att icke det ringaste ljud förrådde hans ankomst
för dem, som befunno sig fstugan. Och åter stod han lutad
öfver vindögat och såg ned i det lilla rummet.

Hvad han nu såg var af en sådan art, att han förblef
stilla på sin plats och beslöt att förblifva där, tills det tal
hunnit slutas, som nu pågick där nere.

Ingeborg låg vid kanikens fötter och sträckte sina
händer bedjande mot honom, och han satt och lyssnade med
uppmärksamhet till hennes tal. Detta innehöll ingenting mer
eller mindre än en fullständig berättelse om allt hvad som
under den förflutna dagen timat allt ifrån det ögonblick, då
Ingeborg tog plats på sandåsen utanför Uppsala.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:41:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nilsbosson/3/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free