Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de tvenne bjöbnramabne.
589
liten rännil, som snart torkades ut, detta tal om glömska och
bruten vänskap, men nu svällde den upp och blef till en
bred ström, ett haf, som skilde honom och vännen åt. Och
liksom för att håna hans känsliga hjärta sjöng den gamla
kvinnan, där hon satt vid spiseln och spann:
»Den som hafver en fulltrogen vän,
en och icke flera,
han älske honom väl och hafve honom kär,
sä yppas deras glädje dess mera.»
Ett häftigt utrop af smärta kom den gamla att lyssna
och se upp. Riddaren satt blek på bänken, hans hufvud hade
sjunkit ned mot hans bröst, och tvenne glänsande tårar
banade sig väg utför hans kinder och glindrade i eldskenet.
Men plötsligt sprang han upp.
»Jag måste härifrån I» ropade han. »Jag känner mig stark
nog att trotsa vintern och sjön... den farkost, som fört dig
hit, sven, skall ock kunna föra mig härifrån ... I morgon,
i morgon draga vi ut!»
Den gamla vid spisen log ett mildt leende.
»Så spillen I lifvet, stolts riddare!» sade hon.
Hennes ord hördes dock icke af herr Sten, som befann
sig i den högsta själsspänning. Och Sigge tycktes icke
heller lyssna till den kloka varningen. Tvärt om skyndade han
att styrka riddaren i hans beslut.
»Gärna skall jag föra eder härifrån, riddare», sade han.
»Härifrån och till Aspö tvärt öfver sundet är sjön ren, och
på Lagnö menar jag, att herr Eriks fogde skall kunna gifva
eder häst och släde till Strängnäs, så ären I snart vid Räfsnäs.»
Sigges tal hade en synnerligt lifvande verkan på Sten,
och denne såg med den innerligaste vänlighet på honom samt
bad honom säga, hvad han till en början åstundade för allt
hvad han gjort till Stens vederfående och räddning.
Med en ton, som gränsade till butterhet, och som
måhända hade sin yttersta rot i någon undangömd vrå i
brottslingens hjärta, där ännu samvetet tittade fram, men som,
huru det än förhöll sig med den saken, tog sig förträffligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
