Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de tvenne björn ramarne.
549
genom salen till en plats, där hon tydligen genast skulle
kunna ses af den eller dem, som kommo in i salen från
konungens rum.
Men dörrarna till detta öppnades af en kunglig småsven,
och Sten Stures höga gestalt visade sig på tröskeln, mörk och
tyst som’ ett anklagande minne, som ett svart moln på en
solblank dag. Och där inne i konungens rum var det idel
solljus och blommor, mycket just till följd af riddarens
väntade ankomst.
Konungen satt tillbakalutad i sin karmstol, och framför
honom stod herr Nils, och de talade om något för dem båda
angenämt, — det syntes på blickarnes lugna värme, på
läpparnes fridfulla leende. Det låg i deras ansiktsuttryck och
i hela väsendet af den tafla, som mötte Stens öga, en så
fullständig bekräftelse på Sigges framställning af förhållandet,
att en hel vinters frost steg upp i hans hjärta och kom hvarje
lust att skynda fram till vännens bröst att stelna och frysa bort.
Nils kunde ej återhålla sin rörelse. Han sprang fram
med öppnade armar, liksom glömde han alldeles konungens
närvaro. Det gjorde dock icke Sten. Han gick på sidan om
Nils fram till konungen och fattade dennes utsträckta hand.
Det var nu alldeles i sin ordning, men ännu en gång, när
konungen blifvit vederbörligen hälsad, steg Nils fram, som
om han haft för afsikt att sluta den käre vännen till sitt
bröst, men Sten räckte blott fram sin hand. Det var
någonting både stelt och häftigt i denna rörelse; Nils märkte, huru
handen skakade liksom af en nervfrossa, när han tryckte den
i sin, och han kastade en förvånad och frågande blick på Sten.
Det var emellertid nu en gång så, att Sten såg och hörde
allt, som utgick från Nils, i en halfdager. Han stod midt
emellan den svarta natten och den ljusa dagen, och hans
förstånd manade honom att tro på den förra, under det att
hjärtat med makt drogs tills den senare. Utan tvifvel hade det
varit godt, om han fortfarit i den riktning, hvari hans
förstånd tvang honom att slå in vid hans första uppträdande.
Däraf skulle följden hafva blifvit en förklaring mellan ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
