Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de tvenne björn ramarne.
551
visste befann sig på Stockholms slott, när jungfru Brita
till-Sammans med hans moder begaf sig därifrån och kom till
Uppsala dagen förr än striden där stod, — icke ens då
fattade stolts jungfrun saken annorlunda än som ett medel för
hennes allt för blygsamme riddare att med större frihet och
otvungenhet kunna finna ett för dem båda kärt samtalsämne.
Men just därför och emedan hon satte sig själf främst,
skyndade hon att med tanklöshet, som gränsade till
hjärtlöshet, göra riddaren bekant med allt hvad hon visste om den
stackars Ingeborg.
»Jungfru Ingeborg var med oss i Uppsala!» sade hon.
Riddaren slog upp sina ögon med ett uttryck af
öfverraskning och visshet på en gång.
»Så såg jag likväl rätt!» utropade han. »När jag red
bort från min moders gård, tyckte jag mig se ett ansikte i
fönstret, som för ètt ögonblick kom mig att tveka, om jag
icke borde hasta upp igen .. det var då hon, och det säden I
mig icke, hvarken I, jungfru Brita, eller min moder!»
Det stack till i jungfru Britas öga. Själfva tonen, med
hvilken riddaren talade, förrådde för henne mera, än som hon
ville tillstå för sig själf, och desto ifrigare blef hon att
meddela den frånvarandes saga, för att så fort som möjligt gifva
frågaren hans lystmäte därutinnan.
»Och hvarför kom hon mig då icke till mötes?» sporde
riddaren ytterligare med stegrad ifver.
»Är det sant, som man säger», yttrade då jungfru Brita
med étt högdraget leende, »så hade hon väl sina orsaker.. .»
»Hvad säger man då .. . ?»
»Att stolts jungfrun är kär... och att hon behöfver
dölja sin kärlek!»
Sten fattade jungfru Britas hand och tryckte den hårdt.
»Hvad sägen I, stolts jungfru?» sporde han med en stämma,
som om hjärtat varit färdigt att brista.
»Tagen det icke så hett, stolts riddare . . . efter hvad jag
vet, så var hon sitt öde värd. Hon försvann samma dag,
förklädd till sven .. .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
