Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
nils bosson stube.
ord hans tankar in i en riktning, som nödgade honom att
afstå från den storm, hvilken hade till syfte att taga
jungfrun med våld ur det fängelse! if, hvari hon uppenbarligen
befann sig.
Här måste någpt råda, som kunde blifva hälften värre,
om det med ovarsamma händer angreps. Till följd häraf
af-bidade riddaren den följande kvällen. Men det gick på samma
sätt som kvällen förut. Han såg den ljufva, sköna flickan
stå invid korset, och himmel och jord smälte tillsammans för
hans blick och blefvo som blånande skuggor, hvarur hans sol
strålade emot honom ur hennes öga. Osedd njöt han af den
härliga synen, och en stund förflöt, utan att han vågade röra
hvarken hand eller fot. Han stod i andlös beundran. Och
allt var så tyst, ej en fläkt susade genom trädens kronor, ej
en fågel sjöng. Den medvetslösa naturen tycktes känna
prästinnas närvaro och liksom försmälta i henne, förhöjande hennes
egen skönhet.
Men så till vida var riddaren denna gång ute i en
lycklig stund, att han äfven fick höra jungfruns sång. Utan
tvifvel var det endast, när hon visste sig vara fullkomligt
osedd och ohörd, som hon gaf sitt hjärta luft i sång, men
äfven då så sakta, att det förundrade herr Sten, huru sången
kunde hafva hörts af fiskarena i sundet. Till en början kunde
han själf ej uppfatta orden, men snart förnam han dem
tydligt, och aldrig hade sången på honom gjort ett sådant
intryck.
Det var visan om jungfru Solfager, som den hvita
jungfrun sjöng, värs efter värs, och hvarje ton var så underbart
ljuf, på samma gång som den dallrade af det djupaste allvar.
Det låg ett helt lif af kärlek, hopp och tro, men tillika af
djup, innerlig sorg i denna tonmålning. Riddaren stod
bokstafligen som förtrollad, ett viljelöst redskap i trollj ungfruns
hand. Han log, när hon log, och när tårar skymde hennes
blick, ville hjärtat brista i hans bröst. Sångerskan tycktes i
sången lefva igenom jungfru Solfagers lif, känna hvad hon
kände, fröjdas, le, gråta och dö med henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
