Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»kungen han föB jungfru solfager hem.» 575
»Ja väl, och för mig är hon visserligen icko främmande!»
»Guds moder och alla fromma helgon vare när både mig
och eder, stolts riddare», fortsatte den gamla och gjorde
korstecknet. »Men på Lagnölandet står det aldrig rätt till. Där
på gården finnes icke någon jungfru, som I talen om,
hvarken främmande eller hvit, men fiskare, som farit här fram,
hafva i månljusa nätter sett detsamma som I, en skär
jungfru med fagert anlete, som gått utmed stranden ... De hafva
hopfogat ett kors af en kullfallen björk, där hon gemenligen
brukar visa sig på stranden, och där plägar hon stå, säga de,
och både le och gråta, men hennes leende är godt att se, och
hennes tårar falla som dagg på blommorna vid hennes fötter.
Därför är gräset frodigast vid korset, och aldrig är fiskaren
ute och kommer hem med tomma nät, när han sett den hvita
jungfrun i lunden. De finnas ock, som hafva hört henne
sjunga, och så ljuflig en sång mena do, att aldrig en
människotunga sjungit.
»Men hädanefter skall hon icke blifva att hvarken se
eller höra här på Aspölandet, ty jag vill taga henne bort!»
yttrade riddaren med fast stämma.
»Heliga Guds moder!» utropade då den gamla, »hvad
tän-ken I på, stolts riddare ... dèn hvita jungfrun är en ande,
I skolen henne aldrig vinna. Det minsta buller, blott ett
oförsiktigt uttaladt ord, och hon är försvunnen. Yiljen I se
henne ännu en gång, så sticken eder undan en kväll sådan
som denna, och I kunnen lita på, att hon kommer till synes,
men tagen eder till vara för att öppna eder mun eller på
annat sätt skrämma henne, ty då är hon borta igen, och
ofärden kommer öfver eder, förrän I det kunnen tro.»
Huru det var, så utöfvade gummans ord ett visst
inflytande på herr Sten. Icke därför att han egentligen trodde på
det underbara och trolska i hennes berättelse, ehuru han
visserligen icke stod så helt och hållet utom sin tids tro och
åskådningssätt, att han icke kunnat vara benägen att se
företeelsen så, som alla andra sågo den, — men så viss som han
var, att han verkligen sett sin hjärtans kär, ledde gummans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
