Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
NILfl BOSBON STUBE.
»Min dag är kommen, Nils, jag känner det väl, jag
känner det väl. . . hvem menen I skall taga Sveriges krona efter
min död?»
Frågan kom så tvärt, att riddaren studsade, och
konungens stora ögon hvilade så spörjande och så djupa på honom,
att de liksom jagade hans tankar tillbaka till en tid, då de
män, hvilkas minne var honom dyrbarare än hans egen
faders, ställde denna krona, om icke i synlig måtto, dock i
verkligheten, såsom slutpunkten på hans idrotters vädjobana.
Han svarade med en motfråga:
»Hvad menen I själf, konung Karl?»’
Och konungen log därvid och lade sin darrande.hand på
hans skuldra.
»Dock är det ditt verk», sade han, »att Sverige nu är
sin egen herre och råder själft Öfver sitt konungaval...»
»Konungaval?» upprepade herr Nils. »Menen I då så
visst, att det numera blir fråga om konungaval? ... Jag har
om den saken mina egna tankar ...»
»Så sägen mig dem, Nils!» bad konungen.
Och Nils utvecklade sina åsikter, sådana de utbildat sig
under de gångna åren och allt mer haft tillfälle att stadga sig,
ju mer han, synnerligast genom hvad som nu senast timat,
insåg omöjligheten för en enskild svensk herreman att kunna
höja sig så mycket i makt och anseende öfver alla andra, att
han blir erkänd af dem såsom den förste, utan att behöfva
•tvinga sig till detta erkännande genom strömmar af blod.
Den gröne riddarens ord, då han låg på sin dödsbädd i
klosterstugan i Enköping, uttalades nu af Nils Stures läppar,
måhända med ännu större vältalighet, efter som han hade de
senaste tilldragelserna att stödja sig på.
Konungen lyssnade med uppmärksamhet till riddarens tal,
och när han slutat, satt han ännu en stund försjunken i
djupa tankar. Slutligen reste han sig upp och sade:
»Huru det går, må Sverige bestå... det är Karl
Knutssons sista och enda önskan här i lifvet.»
Därmed gick han ut ur rummet och lämnade Nils en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
