Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600
NILS BOSSON STUBE.
rätt snart, att ädlare hjärta icke klappar i en riddares
barm ...»
Han tystnade, liksom behöfde han hämta krafter, lika
mycket efter hvad han sagt, som för det han ytterligare hade
att säga; men hans öga vandrade från Sten till kansleren
och från denne till Sten tillbaka. Alla närvarande stodo
gripna af det högtidliga ögonblicket, men gamle Klas Lang
snyftade högt, alldeles oförmögen att kunna blifva herre öfver
sina känslor.
Konungen hörde det och log samt vinkade den gamle
mannen till sig. Höfvitsmannens hand darrade våldsamt, när
han räckte den fram till sin herre, och han föll på knä invid
sängen och lutade sina tårdränkta ögon mot konungens hand.
»Tack, tack, käre vän, för trogen vänskap!» stammade
han och log. »Yi träffas nog inför allas vår herre och
konung, dit dina böner hunnit före mig.»
Därefter räckte konungen sin hand åt rådsherrarne, hvar
efter annan, och lade dem på hjärtat månget fromt ord om
Sveriges väl och om den enighet, som han önskade måtte
finnas, men som så ofta brast hos Sveriges män. Till sist vände
han sig åter till herr Sten.
»Mellan dig och mig föll aldrig en skugga af köjd ...
så långt jag låter tanken flyga tillbaka, så ser jag dig stånda
fast vid min sida, så väl när konungskronans friska glans
omstrålade mitt hufvud, som när denna hennes glans
mattades och försvann och min skymning kom, medan
ärkebiskops-stafven sträcktes ut öfver Sveriges land ... haf redelig tack
därför, Sten ... och framför min sista helsning till Nils Sture,
och bed honom, bed honom gifva mig till . . . ack, du vet
icke du, hvad som legat mellan mig och honom! ... Där står
han i helgonskimmer för min bristande blick, medan jag står
i mörker ... beden för mig I alle, som hafven ett- hjärta för
mannens nöd och mannens strider!»
Åter tystnade konungen och slöt tillsammans sina ögon.
Kanske bländades blicken af det ljus, som nu på lifvets gräns
flödade emot honom från den långa raden af taflor, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
