Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»KUNGEN HAN FÖB JUNGFRU SOLFAGER HEM.»
601
rullades upp för honom och hvilkas innehåll han aldrig
skådat så ända igenom som nu. De stodo där, icke som kalla,
blodlösa skuggor, alla dessa, som vandrat sin väg genom
lifvet vid hans sida mot eller med honom, utan de framträdde
såsom lefvande väsen, och hans minne räckte till för allt,
fast hans tunga icke förmådde uttala allt hvad han såg och
kände. Engelbrekt, Erik Puke, Broder Svensson, den gamle
drotsen Krister Nilsson och ärkebiskopen Jöns Bengtsson, biskop
Thomas, — alla voro de där, och främst i den vida ringen
smög sig in till honom den ljusa skepnaden af hans aldrig
förgätna drottning Karin. Anklagande stodo de där, men
bedjande och försonande tillika. De voro liksom vikterna på
en vågskål, för hvars tungas slag det eviga lifvets lotter skulle
utfalla.
Hans läppar rörde sig långsamt, som om han talat, fast
ingen kunde förnimma orden. Men då konungen fortfor på
det sättet, lutade sig herr Sten ned och hörde då tydligt,
huru konungen uppläste stycken ur Engelbrektsvisan.
Tydligen märkte konungen riddarens åtbörd, ty han
sammanknäppte omedelbart därefter sina händer och sade med hög röst:
Gud, som väger med jämnan vikt,
han gör dock nàd omsider 1
Därefter höll han sin blick länge och oafvändt fäst på
Sten Sture. Så gaf han tecken, att han ville resas upp, och
de båda andliga lyfte honom upp i sittande ställning. Man
såg, huru mycket det kostade på konungen, men ock huru
han ansträngde sig, och det väckte allas förundran, att så
mycken kraft ännu bodde i stofthyddan.
Med en högtidlighet, som ådagalade det djupaste allvar,
fattade så konungen riddarens hand.
»Dig Sten», sade han, »dig och Nils Sture anförtror jag
riket, och jag går hädan i den fasta tro, att I skolen troget
stånda tillsammans och manligen värja vårt fädernesland. Till
den ändan öfverantvardar jag åt dig Stockholms och Åbo samt
Örebro slott med alla de landskap och städer, som jag haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
