Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I S:T KATARINAS KLOSTERKYRKA.
627
Förunderligt flammade Nils Stures blick vid åsynen af
detta halsband. Hvarje länk i detsamma innebar ett minne
från de år, som flytt. Klarast trädde dock framför honom
bilden af den gamle biskopen på Tynnelsö slott och orden,
som han talade, när de sista gången sågo hvarandra i denna
världen, samt löftet, som Nils då svor. Men medan hans
öga hvilade på smycket, och medan hans själ lyssnade till den
hädangångne biskopens ord, yttrade vännen:
»Konungen gaf mig slotten i hand och anförtrödde mig
riket... men se, jag vet hvad konungens innersta tanke var
och vill uttala den. Jag gifver dig slotten, Nils, och jag
bjuder dig att intaga främsta platsen i Sveriges rike, och jag
svär vid mina trenne sjöblad att offra lif och blod för dig,
vill du ock lyfta Sveriges krona på ditt hufvud och blifva
min konung!»
Det blixtrade till i Nils Stures blick, och hans panna
mulnade, som om han hört andra ord talas, än dem hans
kroppsliga öra förnam. Det var den biskopliga stämman, han
hörde, och det var heliga minnen från svunna år, som
vandrade fram och åter under riddarens tal. Sveriges lycka
kräfver en man, som kan offra sig själf och försaka all egen
välfärd, ja själfva konungakronan — så hade biskopen talat, och
när han sporde: »kan du offra konungakronan för Sveriges
skull, liksom du offrat halsbandet för din egen?» — så hade
han därtill svarat ja.
Och nu stod han där med halsbandet i sin hand och
konungakronan blänkande för sitt öga. Skulle han blifva sitt
löfte trogen?
Men ett leende drog öfver det manliga anletet, och han
vinkade till en af munkarne.
»Jag fyller blott ett gammalt löfte», sade ban, i det han
räckte halsbandet åt denne, »på samma gång som riddar
Fja-lars vilja, då jag skänker detta smycke till en prydnad på
S:t Katarinas helgonbild ... Konungakronan», han vände sig
därvid till Sten, »konungakronan, Sten, aktar jag ej på! Jag
ville fast hellre, att äfven den sutte på en helgonbild, manande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
