Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
626
NILS BOSSON STUBE.
att han med ens gaf allt förloradt. Hade han aldrig så litet
sett sig omkring, så hade han lätt funnit, att saken, långt
ifrån att vara förlorad, kunnat blifva honom till en dubbel
seger, i det han, om han begagnat sin öfverlägsenhet i antal,
bemäktigat sig båda dessa riddare, hvilkas lif voro så
dyrbara för Sveriges rike. Gumme, som i ifverns ögonblick var
mera kallblodig, insåg genast, att riddaren ej kunnat komma
så manstark, och ville hviska ett grd i Sig ges öra, men
ögonblicket rann honom undan.
De kungliga svennerna, som endast motvilligt följt Sigge
på hans lönfärd efter Nils Sture, efterkommo ögonblickligen
Sten Stures befallning och grepo så väl Sigge som Gumme.
Medan detta tilldrog sig, genast efter sedan Sten uttalat
befallningen därom, närmade sig denne Nils.
»Nils», sade han, och rösten dallrade af den djupaste
rörelse, »jag står inför dig som en otrogen vän, jag har brutit
svårt mot dig, men jag vill med mitt varma blod böta för
mitt brott...»
Han fick dock icke fortsätta, förr än Nils gick mot
honom och fattade honom vid handen samt såg honom in i ögat
med denna manliga värme, som kunde smälta ett hjärta af järn.
»Yisserligen», sade han, »vill jag minnas denna stund, som
en af de lyckligaste i mitt lif!... Gud i himmelrik vare lofvad,,
som öppnade dina ögon och lät mig få min trogne vän igen!»-
Tårarne brusto honom ur ögonen, och när han slöt
vännen i sina armar, hördes denne högt snyfta vid hans bröst.
Och alla hjärtan klappade af fröjd. Själfva helgonbilden, som
nu befann sig strax ofvanom dem, tycktes le i himmelsk frid.
Sedan den första rörelsen lagt sig, redogjorde Sten för
konungens död och allt, som därvid tilldragit sig, samt huru hans
eget hjärta slutit sig för Nils, och huru till slut kölden vikit.
Därpå framtog han guldhalsbandet och räckte det åt Nils.
»Äfven detta har jag burit!» sade han. »Allt sedan den
olyckliga dagen vid Uppsala har det icke lämnat min hals
... Kungens i döden bristande öga kände det och sade mig,
att jag bar ditt trollsmycke.. .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
