Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En »Lumbye-lock» och ett par nätta stöflar. Bagatell af Anton Blom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Faster kom in med lampan. Jag försökte hemta
mig, och för att få kraft härtill, betraktade jag Aurora.
Hon hade från att vara liljehvit, blifvit rosenröd —
troligen af förtrytelse, tänkte jag, tröstande mig sjelf så godt
jag kunde. Under det jag höll på dermed, hörde jag
Clementine säga:
”Se på Julie, mamma! Är han inte lik vår
gudomlige Arlberg i Den flygande holländarens stora
försteningsscen? Ja, kära Julle, du får ursäkta mig; men du
tar ju inte ögonen från syster Aurora, och jag tycker mig
också kunna vara värd en blick!” Clementine gjorde en
liten behagsjuk knyck på nacken.
”Din lilla toka”, sade faster, ”hvad tror du, din kusin
skall tycka, ifall du pladdrar så mycket?”
Det skulle jag nogsamt kunnat säga faster; ty jag
kände bestämdt att jag skulle komma till att hata hennes
Clementine; men jag var naturligtvis alltför väl
uppfostrad för att nu uppriktigt tillstå detta och jag
framstammade ett ursäktande: ”barnsligheter!”
För hvarje dag, jag imellertid vistades i min fasters
hus, tilltog min kärlek för Aurora. Jag gjorde allt hvad
en dödlig ung man förmådde för att behaga; hon
uttalade ej ett tycke eller en önskan, utan att jag genast
sökte uppfylla den.
En dag lät hon mig förstå, att hon ej tyckte om
skägg. Jag hade nyss — hvilket jag, på heder, kan
försäkra! — börjat få ett par de allra små nättaste
mustacher; men äfven dem ville jag offra henne. Hvad
gjorde väl det? Den, som tagit mitt hjerta, kunde ju
också befalla öfver mitt skägg! Så der undergifvet
resonnerade jag och gick till barberaren hvarje dag och lät
formligen skrapa mig, tills den hedersmannen var nog
oegennyttig att säga, det jag på långt när ej behöfde
komma så ofta.
Icke lång tid härefter fick jag se min rival. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
