Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En »Lumbye-lock» och ett par nätta stöflar. Bagatell af Anton Blom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ju klart, att jag skulle finna honom afskyvärd. Jag
kunde inte neka mig det stora behaget, att göra jemförelser
mellan honom och mig. Han var liten och spenslig,
jag lång och ståtlig; han hade ljust, kortklippt hår, mitt
var långt, mörkt och glänsande; han hade bruna
infernaliska ögon, jag milda och himmelsblå — med ett
ord: alla jemförelser utföllo till min fördel. Förgäfves
hade jag sökt utforska, hvarför han föredrogs framför
mig; ty att så var, det kände jag, så att säga, i luften.
Det enda, jag fått klart för mig, var att hon fann honom
ha små fötter, ja, så små, att ingen karl i verlden hade
make till dem! Desslikes var det hennes charme att
inandas doften af fina parfymer, och för att tillfredsställa
denna smak var det troligen som notarien luktade som
en kringvandrande parfymbod. Nå, à la bonheur! I
detta fall skulle jag göra mitt bästa i att öfverbjuda
honom; men huru förskaffa mig ett par små fötter? Jag
såg på mina med förtviflan; jag ville göra det omöjliga
möjligt, jag ville ha mindre fötter än han. Natt och
dag grubblade jag, huru jag skulle kunna krossa min
rival. En vanlig sådan skulle kunnat nedgjorts med
värja eller pistol; men denne skulle nedgöras med ett
par stöflar. Jag fick slutligen en lycklig tanke: Fjästad,
han skulle rädda mig; han skulle göra mig ett par så
nätta stöflar, att notariens borde vara ett intet derimot.
Ja, min idé måste lyckas, om den också skulle kosta
hela mitt fädernearf.
Faster, flickorna, den förhatlige notarien och jag
voro en afton i Blanch’s kafé. Vi sutto helt gemytligt
kring ett bord och åhörde musiken. Jag ville formligen
qväfva min älskling med glace och bakelser; men hon
smakade knappast på hvad jag bjöd; blott Clementine
åt som en liten vargunge. Lumbye anförde orkestern,
förtjusningen öfver musiken steg till extas, då han
utförde ^Drömbilder*. Att hafva sin egen drömbild för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
