Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En »Lumbye-lock» och ett par nätta stöflar. Bagatell af Anton Blom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julle; ty du ser alltför jovialisk ut för att bära ett så der
långdraget, högtidligt namn som Julius.
Hvilket bittert skämt! Jag jovialisk, som gick och
bar på en så djup kärlek och dertill rufvade öfver
hämdplaner!
Den ödesdigra söndagen var imellertid inne. Jag
hade varit hos perukmakaren och låtit bränna en lock,
som vårdslöst hängde i min panna. Obemärkt hade jag
smugit mig in i mitt rum, riglat dörren och börjat
göra min toalett. Det bästa skulle gömmas till sist —
stöflarne! Med en viss respekt betraktade jag dem och
med en djup suck började jag pådragningen. Nej, det gick
inte; förgäfves arbetade jag i mitt anletes svett! Då
knackade någon på min dörr; det var jungfrun, som
helsade från frun, att maten var färdig. ”Kommer strax!”
svarade jag och såg med ångest på mina stöflar. — Aldrig
utan dem! tänkte jag. Den venstra var slutligen så
barmhertig att gifva med sig; men den högra var obeveklig
som mitt öde. Återigen hördes en knackning på dörren;
det var ännu en gång jungfrun.
”Notarien är här”, sade hon, ”och om herrn ej
kommer strax, sätter herrskapet sig till bords.”
Notarien! Jag fick jättekrafter, och efter ett grepp,
värdigt en Herkules, var äfven den högra stöfveln på.
”Helsa, jag kommer!” ropade jag och kastade en
triumferande blick i spegeln, hälde öfver mig en flaska
”nyslaget hö” och gick in i matsalen.
Mina stöflar klämde mig obarmhertigt och min lock
gjorde mig stel i nacken. Jag erkänner med smärta, att
mitt uppträdande mera tycktes väcka förvåning än
förtjusning, dertill helsade mig Clementine med ett qväfdt
löje, som inte ens återhölls af hennes mors befallande
ögonkast. Vi satte oss till bords; men jag hade redan
förlorat matlusten och sade artigheter, under det jag
tänkte på ’spanska stöfveln’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
