Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En »Lumbye-lock» och ett par nätta stöflar. Bagatell af Anton Blom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På eftermiddagen proponerade Aurora, att vi skulle
göra en promenad till Djurgården; jag bjöd genast på
vagn och bad Gud i mitt hjerta, att jag skulle ega nog
krafter att utan kullerbytta komma ner för trapporna
och upp i vagnen. Faster stannade hemma; det var
endast båda flickorna, notarien och jag, som åkte ut.
Då vi foro förbi Novillas vinterträdgård läspade Aurora:
”Ack, så trefligt der ser ut!”
”Behaga damerna och herr Winkler gå in och
dricka en kopp kaffe?”
”Gå in!” sade jag icke utan förtviflan.
”Kusin Julle, önskar väl ej att åka in heller?” skäm-
tade Clementine.
Jag måste foga mig i mitt öde, jag måste följa med.
Med afund såg jag, huru lätt notarien hoppade ur vagnen
och bjöd Aurora armen, medan jag långsamt klef ner på
steget; och i ett nu fattade Clementine min arm, som
jag icke bjöd henne, och hviskade:
”Det är utaf barmhertighet, jag gör det! Stöd dig
på mig!”
En timma senare voro vi hemma. Jag släpade mig in
i förmaket och kastade mig ner i en emmastol. Oaktadt
alla mina lidanden, hade jag ej lyckats att beveka Auroras
hjerta; hon tappade sin näsduk, jag gjorde en sista
uppoffring, störtade feberaktigt upp samt sjönk ner till
hennes fötter, tog upp den lilla spetsprydda leksaken och
räckte henne den. Likgiltig gick hon förbi mig och in
i ett litet kabinett, och notarien trippade efter; han
kunde trippa, han! jag kunde endast sucka: ”hvi gaf oss
ödet lika hjertan” och icke lika fötter!
Nu kom jag att kasta en blick i spegeln midt imot
mig — hvad såg jag i den? Jo, kabinettssoffan och deri
notarien och i hans knä — Aurora!
Allt blodet rusade upp åt hufvudet på mig, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
