Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t<s*5
Hulda*
f
Jo, mycket, mycket. Redan många dagar
Har syndens frö i själen sig förkofrat,
Har skjutit skott, och frodat sig och knoppats.
Med oren glädje har jag knoppen vårdat,
Och sett med längtan mot dess blomstringstimma.
Och blomma blef det. Ljuft var doftet, Fader!
Söt honungsdagg flöt ur dess purpurkalk.
O, ve, när nu i qväll den sista rosen
Sin krona öppnade, kom gift derur.
Med hemligt bifall min och Alriks kärlek,
Och byggt på den ditt hopp för sena åldren.
Mins du ännu, min Far! den sköna afton
Då vi i snäckan stego, för att ro
Till Lofö strand, att näktergalen höra,
Som plägar der sin klagoharpa slå.
Det var så lugnt, att sjön stod som en källa,
Och aftonstjeman blänkte i dess djup.
»Se perlan,» ropte jag, och böjde mig
Nog långt utöfver båtens brädd, och föll
I vattnet — Alrik hof sig häftigt neder
I rustning, som han var, och drog mig upp.
Men jag var stum och blek — till lands vi kommo:
Emund,
Jag bäfvar, fast jag ej förstår din mening.
Förklara dig!
Hulda.
Hör! Länge har du sett
Då först du varse blef den lågans utbrott?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
