Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
p Mot djur och menniskor, mot luft och vatten,
Så stodo vi en qväll i dyster stillhet
På bergens ås, som Jorsala omgifver,
Och sågo rakt emot den ljusa staden,
Som sken som guld bland palmer och bland cedrar;
Och solen satt på Thabors silfverkulle
I sin förklaringsprakt, och dröjde uppe:
Hon ville ej gå ned af idel fröjd.
Till venster låg Johannis vida oken
Och Silos berg: vi stego ned i dalen,
Som leder härlig fram på fagra blommor
Till porten Ephraim, som vänligt bjuder
Den främling in, som kommer från Damascus.
Då lopp en darrning öfver Huldas lemmar,
Och hennes hy blef som ett altarkläde,
Och hennes ögon, klarare än stjernor,
Kringirrade den himmelsljusa nejden.
Hon sade rörd: »Här hvile vi, min Ta der!
»Här bor ju Gud: här är oss godt att vara.»
Nu tryckte hon min hand så hårdt, så hårdt,
Och hviskade så hemligt i mitt öra,
Liksom hon fruktade att Gud det hörde:
»Min broder Alrik är väl rädd for mig;
»Men om han såg den lefvande Guds stad,
»Han ville gerna hos sin Hulda bo,
»Och dränkte svärdet djupt i hafvets botten.»
Alrik,
Ve svärdet!
Emund,
Då vi genom dalen gingo,
Vi blefvo tre. Jag kände ej den tredje;
i
**-E––––––––––––-—Te-’***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
