Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
; ? Men han geck lätt och sväfvande på blomstren,
Han förde oss helt nära stadens gårdar,
Till en olivelund, inom hvars krets
En sten låg, huggen ut ur marmorhällen.
Der satte Hulda sig i gräset ner:
Den sköna mannen räckte henne handen,
Och sade: »Gud är god.» Min dotter log;
Och liksom solen, då hon sjunker neder,
År mera röd än under dagens betta,
Så gjöts nu öfver Huldas liljekinder
Ett purpursken. Hon sade: »Mörkt är lifvet,
»Men ljust står Herrans anlet öfver tiden.
»Hans ljus ledsage dig, min gode far!
»Bär fram till Alrik Huldas sista helsning:
»Hans syster är jag nu, säg honom det,
»Om f(jrr än jag du honom träffa hinner.»
Nu sönk emot den obekantes hand
Det sköna hufvviclet; och på dess läppar •
En kyss han tryckte, och det var förbi.
Nu utslog Engeln sina hvita vingar,
Och lyfte stenen opp med mäktig hand,
Och då han föll, slöt han min dotters läger.
Och solen tog god natt, och engeln flög —
Jag låg på knä — o ve! hur var det se*n?
Hur är det, och hur blir det? Ej för evigt
Skall Hulda ligga der. Hon kommer här,
Och hennes gång är ljudande och stilla,
Liksom Guds gång utöfver sina stjernor.
Jag börjar åter märka att jag lefver;
Ty blodet fäktar starkt i mina ådror,
^ ’ Och hjertat hamrar allt hvad det förmår:
Som om Guds egna vingar honom lyftat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
