Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
SKEDEN
Men det är ändå inte slut. I hjärtat har jag ett
litet rum, som är fullt af blommor, och i
rummet är ett besynnerligt sken. Det är inte likt något
annat sken, och det har inte kommit utifrån, utan
det var där från första stund. När jag blundar,
tycker jag mig sitta vid fönstret och se människorna,
som gå utanför. Men tänk dig! Alla människorna
äro blinda! Och skenet lyser så underligt på dem.
Tar det aldrig slut? frågade Jakob Unæus.
Nej, det lyser alltjämt! svarade hon.
Nu med? sade han.
Nu och alltjämt!
Och nyss, då jag kysste dig?
Då, svarade hon och lutade hufvudet mot hans
axel’, lyste det allra starkast, det lyste som det.
klaraste solsken på alla de blinda.
Det är en hetta i blodet! utropade han gladt.
Nej, svarade hon, det är ingen hetta i blodet!
Jag kommer bara mer och mer från människorna,
skenet likasom aflägsnar dem. Jag hör deras ord
ibland så otydligt, som om det bara susade i träden.
Och jag? frågade han.
Du är också långt ifrån mig, svarade hon.
Du är egentligen bara en stillhet i mitt hjärta.
Skenet lyser så underligt mildt, när jag ser dig,
och jag tycker, att samma sken lyser i dina ögon.
IJar du inte också ett litet ljust rum i hjärtat,
Jakob?
Nej, svarade han leende, det har jag inte.
Äi det sant? frågade hon allvarligt.
Ja, Maria, svarade han: jag skulle gärna för
din skull också vilja ha ett sådant litet ljust rum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
