130 Bogbind vokste, til tross for at handelen med bøker drev bort fra dem. I 1835 var det 10 mestre i Kristiania. Da var de kommet så langt at de hadde dannet en forening med laugsmessig tilsnit. Tidligere hadde fagets utøvere i Norge vært for få til å kunne danne noe laug; isteden var mange av dem ofte frivillige medlemmer av lauget i København. De norske bokbindere har siden fulgt godt med i fagets tekniske utvikling, samtidig som Fagskolen for bokbindere (stiftet 1922) har bidratt til å holde det håndverksmessige nivå høyt. Fra det 19. århundre har vi mange gode bind i de herskende stilarter. Halvbindet ble alminnelig istedenfor det tidligere brukte helbind, og billige papirbind kom også i bruk. I begynnelsen av århundret var dekoren preget av den enkle og klare empire, men omkring 1845 trengte pseudo-rokokkoen inn med sine mange forsiringer og ornamenter. Omkring 1850 kom de første maskiner i bruk og det nye materiale shirtingen. Disse bindene ble gjerne forsynt med rammer og ornamentale eller illustrerende vignetter i blindtrykk og gull], senere også ofte med farger. Ca. 1865 avløstes pseudo-rokokkoen av ny-renessanse, og bindet fikk dermed et noe enklere preg. Forlagsbindene hadde ofte naturalistiske illustrasjoner med sterkt varierte og utsmykte bokstaver, senere kom dragestilen og jugendstilen omkring århundreskiftet. Den norske bokbinderkunst var i denne tiden sterkt avhengig av utlandet, ornamentstempler og graverte plater kom fullt ferdige fra Tyskland og Danmark. De viktigste norske kunstnerne var Gerhard + Munthe med sine strengt dekorative bind, Th.→ Holmboe og Louis → Moe. Omkring 1910 gjorde den nasjonale romantikk seg gjeldende, dekoren var ofte inspirert av vår gamle folkekunst; omkring 1920 kom igjen en mer klassisistisk retning, tildels influert av svensk bokkunst. I 30-årene satte den moderre funksjonalisme sitt preg på bokbindet i form av større eksperimentering med komposisjon, materialer og farger, og skriften ble sterkere dekorativt utnyttet. A.Schjoldager: Bokbind og bokbindere i Norge inntil 1850, 1927; Bokbinderkunst, utg. av H. M. R efs u m, 1937. P. K. Sverige. Bokbandets historia i Sverige kan ledas tillbaka till 1300-talet. I klostren, som voro centraler för konst och konsthantverk, har bokfabrikation bedrivits, och vi veta, att ì Vadstena verkade som bokbindare en Petrus Johannis Stekare, vilken avled 1405. I Vadstena finnes även en bokbindare vid århun- dradets slut vid namn Nils. I Stockholm äro från och med 1500-talets början ett stort antal bokbindare kända till namnet. Flera av dessa bokbindares verk har emellertid forskningen dragit fram i ljuset, och åtskilliga band har man kunnat tillskriva dem, varför det svenska bokbandets historia är ganska väl utredd från den nyare tidens början. Då många av dem voro inflyttade tyskar, och då för övrigt det svenska konsthantverket i det stora hela stod under tyskt inflytande, är det helt naturligt, att det svenska bokbandet följde förebilderna från landet söder om Östersjön. De äldsta bokbanden ha på medeltida vis pärmens yta fylld av rader av småstämplar i blindtryck med gripar, lejon, rosetter, liljor o.d. Senare uppträda på renässansmanér bårder med rullstämplar kring ett mittfält med ombildat medeltida granatäpplemönster. Senare åter bli bårderna allt flera, och mittfältet allt mindre. Bårderna omväxla med odekorerade band, som endast fyllas av ett mindre antal småstämplar. Dessa återkomma även i det smala mittfältet. Guldtryck kommer först till användning vid 1500-talets mitt i form av titeltryck, ägarinitialer eller årtal. När under orientaliskt inflytande guldtrycket blir allmännare på kontinenten, samt orientaliska motiv och orientalisk uppdelning av pärmarnas dekor revolutionera bokbandsutsmyckningen, kommer så småningom även till Sverige de orientaliserade motiven och det rika guldtrycket. Bokpärmen smyckas då med en enkel ram av en eller flera linjer samt i hörnen små blommor. Mittstämpeln består av ett arabeskartat rankmotiv. Materialet till bokbanden hade i äldre tider oftast varit brunt kalvskinn eller gult svinskinn. Under förra delen av 1600-talet uppträder allt oftare den svarta marokängen, och samtidigt blir dekoren rikare. Ramarna utgöras av tre eller flera bårder, hörnornamenten bli allt större, och mittstämpeln ersättes ofta av ett större vapen eller en medaljong med symboliska figurer, såsom Justitia m. fl. Under 1600-talets förra hälft och mitt uppträda i Sverige en rad större boksamlare, som binda sina böcker i band av ofta ganska praktfull utstyrsel. Till dessa hörde först och främst drottning Kristina, vars praktfullt inbundna böcker splittrats på ett stort antal bibliotek och samlingar i Europa. Flertalet av dessa bokband äro dock icke utförda i Sverige; endast ett fåtal äro med säkerhet bundna här. Till bibliofilerna hörde också Magnus Gabriel de la Gardie, vars bibliotek även splittrats,